Patrik Engellau

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

De folkvalda politikerna, som beslutar över dessa apparater, har två verktyg i sin verktygslåda, dels ett tvingande regelverk av lagar och förordningar, dels en hög med pengar som kallas budget. Med dessa verktyg kan politikerna förbjuda allt som går att förbjuda och köpa allt som går att köpa.

Och lyssna på dem. Varje slags insats de talar om handlar antingen om regelverket eller pengarna eller om båda.

Men vad som sker i ett samhälle, har jag med tiden blivit allt klarare och plågsammare medveten om, bestäms endast i liten utsträckning av politikernas lagar och pengar, utan i stället i mycket stor utsträckning av hur medborgarna tänker.

Vi kan ta ett exempel som är så extremt att vi verkligen förstår vad vi menar. I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda skrev Max Weber om den mentalitet som uppfyllde de tidiga, religiösa kapitalisterna:

Att slösa bort sin tid är den första och i princip den dödligaste av alla synder… Att förlora tid genom umgänge, småprat, lyx, till och med genom mer sömn än nödvändigt förtjänar moralisk fördömelse… Även de rika måste arbeta för att få äta, för även om de inte behöver arbeta för att försörja sig finns Guds bud som de, liksom de fattiga, måste lyda.

Människor som drivs av sådana värderingar, menade Weber, kommer naturligtvis att förändra världen till det bättre om de blir tillräckligt många.

Man kan också tänka sig ett samhälle där folk av pk-eliten uppmuntrats att betrakta sig som offer och efter några decenniers förförelse inser fördelarna med att ta på sig offerkoftan.

Man skulle kunna inplacera alla tänkbara samhällen på en skala där ena ändpunkten är ett ställe där alla medborgare omfattar religiösa kapitalisters värderingar och den andra ändpunkten en plats där det bara bor folk som definierar sig som offer.

Den skalan är för övrigt ett mycket vassare analysinstrument än den gängse höger/vänster-skalan, ty det faktum att någon är vänster säger inget om huruvida han tänker som en protestantisk kapitalist eller som ett offer. (Fast jag vet att det finns många som menar, felaktigt tror jag, att vänstern i huvudsak består av offer samt deras terapeuter medan högern mest är skötsamt och hederligt folk.)

Det är såklart en jätteskillnad mellan att vara statsminister för ett land nära kapitaliständen på skalan och att styra ett land mot offerändan. Ett folk med kapitalistvärderingar sköter sig själv, allt som krävs av regeringen, kan man säga med en överdrift, är att den bygger en nattväktarstat och bestämmer på vilken sida av vägen folk ska köra. Om man inte vill överdriva kan man betrakta det faktiskt existerande Schweiz, ett välskött och renstädat land med skötsamma, halvtråkiga medborgare.

Om ett land över tiden förflyttar sig mot offeränden på skalan får politikerna gradvis mer att göra. (”Lagen är vanmäktig där seden är död”, skrev Viktor Rydberg enligt Peter Luthersson i boken Erfarenhetsunderskott.)  Det blir allt större andelar offer som genom någon sorts magiskt pactum kommit överens med politikerna om att de senare ska omhänderta dem på bekostnad av återstående protestantkapitalistiskt sinnade medborgare.

Jag tror att det är precis den resan som Sverige gjort under det senaste halvseklet. Vad denna utveckling beror på kan vi diskutera, men det viktiga är att fastställa att det är så det ligger till. Att detta är viktigt beror på att det är först när vi sett vår belägenhet i vitögat som vi kan resonera på ett fruktbart sätt om vilken sorts åtgärder politikerna bör ägna sig åt.

Det handlar inte om nya miljarder till lärare, poliser och sjuksköterskor. Det handlar om att predika nya, samhällsnyttiga värderingar och en ny människosyn.