Stefan Hedlund

Statsminister Stefan Löfven talar mycket och gärna om betydelsen av att ”ta ansvar för landet”. Han har förvisso inte ensamrätt på detta. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som statsminister minst lika pigg på salvelsefulla utsagor av liknande slag. Men nu är det Löfven som för tillfället huserar i Rosenbad, och som därmed i första hand bör uppmanas att förtydliga om han inser skillnaden mellan yvigt tal om att ta ansvar, och att faktiskt inneha ansvar. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Låt oss gå tillbaka till Stockholm den 6 september 2015, en tid som utmärktes av att en flodvåg av migranter helt okontrollerat sköljde in över vårt land. På Medborgarplatsen hölls en av många manifestationer till stöd för det gemene man då fortfarande kunde förledas att uppfatta som ömkansvärda ”flyktingar”. I denna samling uppträdde Stefan Löfven med det kanske viktigaste talet under sin tid som statsminister.

Han bjöd på en starkt känslosam uppvisning av moraliskt engagemang, och av krav på just ansvarstagande. Flyktingar är människor som alla vi andra, ”men som tvingas fly bomber med sina barn i famnen”. Alla måste ta ansvar. Ingen svensk kommun ”skall kunna smita undan”, och de europeiska länder ”som har sämst politik ska inte komma undan sitt ansvar”. Det hela var förenat med en varm känsla av moralisk överlägsenhet. Mycket snart skulle dock en iskall verklighet börja göra sig påmind.

En av de i särklass viktigaste insikter som förmedlats av migrationskrisen är att yviga politiska uttalanden faktiskt kan få konsekvenser, konsekvenser som kan bli fullständigt förödande. Svensk politik har blivit så totalt genomsyrad av ett slags moraliserande verbal inkontinens att insikten om att ord ibland faktiskt spelar roll för allt fler har blivit allt mer främmande. Retoriken har kommit att leva sitt eget låtsasliv, utan tanke på konsekvenser.

Löfvens tal på Medborgarplatsen legitimerade en uppsjö av likartade uttalanden, från horder av politiker och aktivister som inte ville halka efter i tävlan om att vara mest politiskt korrekt. Det fick två konsekvenser. Den ena var att ryktet om den välkomnande svenska inställningen till ”flyktingar” spred sig som en löpeld, till stor glädje för flyktingsmugglare som fick draghjälp i sin marknadsföring, och den andra att vi mycket snart skulle komma att stå mycket ensamma – i vår uppblåsta moraliska överlägsenhet.

Mycket har sagts om hur Angela Merkel under 2015 tog emot 1,1 miljoner flyktingar. Mätt i förhållande till befolkningen kom dock Tyskland först på sjätte plats. Enligt uppgifter från EU:s statistikmyndighet Eurostat tog Ungern emot hela 1 789 asylsökande per 100 000 invånare. Sverige kom på andra plats, med 1 667, och Österrike på tredje plats, med 1 027. Tyskland tog endast emot 587. Vår börda blev således tre gånger större än Tysklands.

De höga siffrorna för Ungern och Österrike kan förklaras av geografi, av att de låg i frontlinjen mot Balkanrutten och därmed ofrivilligt kom att drabbas. För Sveriges del finns ingen sådan förklaring. Stefan Löfvens regering provocerade aktivt fram en massiv ström av migranter, vars omfattning vi inte hade några som helst förutsättningar att ensamma ta emot.

Det var då det stod klart att få om några andra länder var redo att dela på det löfvenska ”ansvaret” som regeringen inte såg någon annan utväg än att göra en helomvändning under galgen, alltså att införa restriktioner, om än till tonerna av fortsatta moraliska fördömanden av alla de andra länder som inte ”tar sitt ansvar”. Stor skada var dock redan skedd.

Svenska skattebetalare kommer under lång tid framöver att tvingas acceptera att bära kostnader som redan skenat långt utöver vad någon kunnat föreställa sig, ens som ett skräckscenario. Migrationsverkets siffror för 2016 erbjuder en härvidlag skrämmande läsning.

Myndighetens kostnader för verksamhetsåret uppgick till 59 miljarder kostnader, till vilket kan läggas upplupna kostnader (främst fordringar från kommuner och landsting) om ytterligare 14 miljarder. Den samlade räkning man sänder till skattebetalarna uppgick således till 73 miljarder kronor, och då har vi inte ens börjat räkna på de långsiktiga kostnaderna av en misslyckad integrationspolitik, av parallella samhällen med extremt utanförskap, och av den ytterligare våg av migranter som är på väg i form av anhöriginvandring.

Som jämförelse kan nämnas att kostnaderna under 2016 för ”försvar och samhällets krisberedskap” uppgick till 49,3 miljarder, och att ”utbildning och universitetsforskning” fick 66,1 miljarder. Är det verkligen någon som tror att svenska skattebetalare, om de hade blivit tillfrågade, skulle accepterat att lägga mer pengar på migranter än på utbildning och försvar?

Liksom Stefan Löfvén har ansvar för att vi alla nu kommer att få bära en mycket tung skattebörda för att hantera migranterna, har han också ansvar för att svensk polis fungerar och kommer att fungera allt sämre. Utanförskapsområden och grov gängkriminalitet kan man inte bemöta med Rikspolischef Dan Eliassons dialog, korvgrillning och utdelning av armband. De ”flyktingbarn” som rekryteras in i dessa miljöer kommer aldrig att kunna integreras. De kommer i stället att kosta samhället mycket stora ytterligare pengar.

Allt detta är Stefan Löfvén, i sin egenskap av statsminister, ansvarig för, och i september nästa år är det riksdagsval. Det är då han kommer att märka skillnaden mellan att ha ansvar och att tala yvigt om att ta ansvar.