Patrik Engellau

Signaturen tobbewallin hade en bärande invändning mot (åtminstone en del av) min text Vår tids ångest. Så här skrev jag bland annat:

Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet…. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.

tobbewallins invändning, om jag fattat den rätt, är att det är politiker (och LO, säger tobbewallin) som lagat dagens soppa och bara politikerna som har verktyg att ta oss ur den. Och varför fegar de ur? frågar sig tobbewallin. Jo, för att förändringar skulle kunna skada LO, svarar han.

Om vi struntar i det där med LO, som jag inte tror har så mycket makt, så har tobbewallin naturligtvis rätt i att lösningen på dagens problem måste gå via en förändrad politik. Och om det är politikerna som måste ändra sig kan det verka irrelevant och kanske vilseledande eller rentav fräckt av mig att skylla tillståndet på medborgarnas mentalitet. Kanske är jag en hemlig agent för motståndarsidan, som någon antytt.

Det här är en fundamental fråga. Låt oss fundera över hur det gick till förra gången en rejäl kursförändring inträffade i svensk politik. Det var när demokratin infördes och socialdemokratin kom till makten för snart hundra år sedan. Kom den förändringen uppifrån eller underifrån? Berodde den på att godsägarna och fabrikörerna i den föregående, icke folkvalda, riksdagen kom på en ny idé eller berodde den på att nya, på sikt oövervinnerliga, åsikter spred sig i folkhavet och artikulerades av en allt mäktigare folkrörelse?

Jag tror det senare. Tro inte att vår tids politiker av egen vilja kommer att såga av den gren på vilken de sitter. Det krävs att folket börjar mullra. Lär av Internationalen:

Det dånar uti rättens krater, snart ska utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav stig upp för att slå dig fri!
I höjden räddarn vi ej hälsa ej gudar, furstar stå oss bi Nej själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli.

Det är lite teatraliskt formulerat, men grundbetydelsen går inte att missa: det krävs beslutsamhet och jävlaranamma av oss själva om det ska bli någon ändring.

Finns denna beslutsamhet och detta jävlaranamma idag? Nej, det gör det inte. I bästa fall knyter vi näven i byxfickan, men det hjälper inte.

Läs Helena Edlunds samtidsskildring Det verkliga hotet är tystnaden och min uppföljare Tystnaden en gång till. Där berättas inte om några dån i rättens krater, utan om ett folk – du och jag och alla dem vi träffar till vardags, på jobbet, på ICA, i tvättstugan – som vaktar på varandra. Vi uppför oss som om vi räknade med att vår nästa i hemlighet är en oavlönad Stasiagent. Vi utgår från att det kan skada oss att yppa våra tankar eller i varje fall att yppa dem utan de mest intrikata säkerhetsanordningar så att de alltid ska kunna tolkas på ett politiskt korrekt sätt.

Vi är ett folk som inte tar några risker. Riskminimering är välfärdsstatens adelsmärke och det gäller allt från cykelhjälmar till miljöföreskrifter. Svenskarna är kanske världens mest riskobenägna folk. Det är förstås bra eftersom det gör livet lugnt och tryggt och avhåller oss från krig.

Men det gör också att vi motståndslöst viker oss för allt som politikerväldet hittar på. Det kommer aldrig någon ändring om vi inte törs ta bladet från munnen och sluta censurera oss själva och vår nästa.

Tänk om alla de tusenden som Helena skrev om i stället för att humma bifall till lovropen över kejsarens kläder i stället gav uttryck för sina ögons vittnesbörd och förklarade kejsaren naken. Då skulle förändringarna komma i ett nafs.

Vi skyller vår belägenhet på motståndarnas infernaliska list, makt, styrka och gemenhet. I själva verket är problemet vår egen feghet och skam.

Lätt för mig att säga eftersom jag varken har jobb eller karriär att värna.