Patrik Engellau

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Häromdagen fick jag ett hårresande och bekräftande exempel på att Helena nog har rätt. En gammal vän till mig hade sett musikalen The Book of Mormon på China-teatern i Stockholm. Musikalen handlar om hur en grupp amerikanska nyexaminerade och välkammade mormonska predikanter i slips och vita skjortor reser till Afrika för att frälsa afrikanerna för sin lära.

Det går naturligtvis inte som mormonerna tänkt sig. Afrikanerna har en annan inställning till livet. De tycker att kvinnlig omskärelse och terroristdåd är naturliga saker och de begriper precis att man kan fördriva aids genom att ha sex med barn. Musikalens poänger ligger i kollisionen mellan mormonpredikanternas strama protestantiska prydhet och afrikanernas lössläppta och utmanande vidlyftighet. Denna motsättning river ned skrattsalvor och applådåskor. Publiken kan inte få nog av festliga kulturkonflikter och slippriga skämt om känsliga saker.

Min vän tyckte det hela var stötande. Han tog illa vid sig av den grova och, som han uppfattade det, rasistiskt laddade driften med afrikanerna och likaså de råa lustigheterna om Jesus. Han skrev en artikel som han tänkte skicka till sin lokaltidning.

Men då tog det hus i helsike, för han har två barn med framskjutna positioner på var sitt universitet, Uppsala och Lund. Barnen läste artikeln och sa tvärnej.

– Du kan inte publicera den där artikeln pappa, det kan drabba oss.

– Vadå, sa min vän, det här är ju en helt antirasistisk och politiskt korrekt artikel?

– Det spelar ingen roll, sa barnen, med våra positioner ska vi inte komma i närheten av ämnet.
– Hur kan ni skadas av att er pappa skriver en antirasistisk artikel? frågade min vän nästan indignerat.

-Det är ingenting att diskutera, pappa. Det blir ingen artikel.

Om begåvade och kloka barn, som älskar sin pappa, bedömer att deras karriärer kan påverkas negativt av att deras pappa skriver en artikel som så mycket som nuddar vid frågan om ras och kulturkonflikt, då är det andliga klimatet i vårt land sjukare än jag anat. Men uppenbarligen är vi där.

Min enda tröst är min tro att denna utrerade beröringsskräck är begränsad till det välfärdsindustriella komplexet och därför i huvudsak berör just de grupper Helena räknar upp (utom kanske affärsmännen och -biträdena). Hon nämner inte universitetsmänniskorna, men även de är skräckslagna för att hamna i förbindelse med tankar som på något vis kan anses smutsiga, det vet jag av egen erfarenhet.

I just det här fallet kan det smutsiga vara inte min väns åsikter, utan i att han, i egenskap av vit man och därmed förbjuden att ha några som helst synpunkter i rasfrågor – något som enligt en del stolliga uppfattningar är de rasifierades privilegium – törs öppna näbben. Sådant kan förstås sätta en stämpel på hela hans släkt. De framgångsrika barnen är nog inte ute i ogjort väder.