Patrik Engellau

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

Den andra attityden var statens. Staten fjäskade inte. Den krävde respekt och lydnad. Staten var en auktoritet. Lumpen var sinnebilden för den relation som staten som staten intog gentemot medborgaren. Knappt någon har uttryckt detta mer pregnant än Britt G. Hallqvist:

Översten är van vid lydnad
Han är regementets prydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff

Staten ville inte att det uppväxande släktet skulle fastna i kapitalets frestande garn så den distribuerade gratis tidningen Lyckoslanten till alla skolbarn – tidningen producerades av sparbankerna, som då för tiden tyckte att folk skulle spara för att sparbankerna skulle ha något att låna ut – där skolbarnen fick lära känna två flickor: den skötsamma och duktiga Spara och den slappa slampan Slösa.

Numera har detta ändrats i grunden. Företagen är desamma, men staten har vänt 180 grader och verkar tro att den också består av företag. Liksom företagen försöker staten nu för tiden ställa sig in hos medborgarna. I stället för att med makt och myndighet förklara för medborgarna hur de ska rätta sig och packa sig så krusar den för folket. Tydligast är detta kanske när det gäller skolor och universitet, där en formidabel omvälvning inträffat i maktrelationerna så att lärarna, som tidigare var auktoriteter, nu blivit elevernas, och i skolans fall föräldrarnas, ofta hovsamma tjänare.

(OK, det är i varje fall delvis mitt fel eftersom jag införde skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun och myntade uttrycket ”kundvalsmodellen”, som numera är vedertagen benämning på olika pengsystem. Men det var aldrig meningen att auktoriteterna skulle abdikera så totalt. Att det blev så beror på en del fatala fel i genomförandet. Där skyller jag ifrån mig.)

Före 1974 hade staten ett janusansikte, ett slags dubbelnatur. Arvet efter den auktoritära och självhärskande kungamakten fanns kvar samtidigt som den mer inställsamma demokratin – skapad efter marknadens förebild och fullt ut lika lismande som företagsamheten i sin hunger efter inte pengar, men röster – gradvis flyttade fram sina positioner. Fram till 1974 års regeringsform var janusansiktet uppenbart, ty regeringen hette egentligen ”Konungen i Statsrådet” eller, förkortat, Kungl. Maj:t.

Den här utvecklingen, som för övrigt har sin motsvarighet i alla så kallade jämförbara länder – och även i det enda icke jämförbara land som jag har ett hum om, nämligen Brasilien – är väl bara att gilla och lägga till handlingarna eftersom den inte kan göras ogjord, men man kan samtidigt registrera en del besvärande effekter.

Människor som från barndomen vänjer sig, och numera i ökande utsträckning även inom kärnfamiljen, att hela tiden bli fjäskade för och aldrig behöva underkasta sig några auktoriteter utvecklar lätt en bortskämd och otacksam attityd. De anser sig ha rätt att få vad de tycker att de ska ha. När de får det behöver de inte känna eller visa någon tacksamhet. Man tackar inte när man får eller utövar sin rätt. Man skriver inte till socialförsäkringsminister Strandhäll och tackar för barnbidraget.

Om man emellertid inte får något man anser vara ens rättighet så reagerar man just som ett bortskämt barn. Man tjurar. Det kallas allmänt att bli kränkt. Att folk numera blir kränkta beror förstås inte på att regeringen inte längre benämner sig Kungl. Maj:t – utvecklingen är som sagt densamma i andra länder – men den tilltagande förbittringen följer det psykologiska mönster man skulle förvänta sig av alltmer bortskämda människor.

I den mån den internationella vågen av så kallad populism beror på förakt för eliterna stämmer det också med mönstret. Bortskämda barn som inte får vad de pekar på respekterar inte sina föräldrar utan skriker och bråkar med dem.

Ja, ja, jag tycker också att det piggar upp att eliterna får en spark i baken, men det finns som bekant ofta flera synsätt.