Patrik Engellau

Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?

En förklaring skulle kunna vara att det faktiskt ligger till just så. Vi anar som aldrig tidigare en skörhet i vårt samhälle, vi förstår plötsligt hur hjälplöst pladdrande våra härskare politikerna är och troligen alltid varit även om vi inte upptäckte det medan allt gick som på räls. Kom ihåg att alla som nu lever bara har egna erfarenheter av perioden sedan andra världskriget, troligen mänsklighetens mest imponerande framgångsperiod. Nu känns det som om förtrollningen är bruten och vi räds framtiden. Vi begriper inte hur det skulle kunna fortsätta så där bra i ytterligare några generationer.

Så kanske det är. I varje fall känns det så när man tänker på Sverige, det troligen mest framtidsutmanade landet i västvärlden. Framtidsutmanade är ett ord som jag just hittat på. Mest framtidsutmanade betyder mest utsatt för risken för oväntade och fundamentala förändringar, mest instabila skulle man också kunna säga. Andra länder har en trögare och stabilare kärna av konservativa medelklassare som utgör nationernas ryggrad medan Sverige har överlämnat hela sitt tänkande och öde till en kår av politiker, som vi nu plötsligt inser inte har en aning om vad de ska göra.

Det är en möjlig ”berättelse” som kan förklara vår tids ångest. En lite annorlunda möjlig ”berättelse” är så här.

Hela västvärlden lider av samma sjuka som Sverige (ehuru inte så gravt som Sverige), nämligen en sedan andra världskriget tilltagande politikermakt. I alla länder har politikerna tillskansat sig gradvis mer resurser och mer inflytande över sina respektive samhällen. Syftet har varit att politikerna skulle lösa medborgarnas problem och medborgarna har på det hela taget nickat bifall.

Därigenom har ett nytt tänkande slagit rot i hjärnorna på västvärldens människor. Tidigare var det självklart att den enskilde själv och hans nära och kära fick ordna upp de svårigheter som eventuellt drabbade honom och dem som berodde av honom. Så är det allt mindre. Alltmer har ansvaret blivit politikerna.

Nu talar jag inte bara om sådant som social- och hyresbidrag och assistensersättning. Mentalitetsförändringen är mycket större. Numera utgår alla, inte bara den bidragsförsörjda underklassen, från att näst intill allt är politikernas ansvar. Politikerna ska ordna jobb. Om det saknas bostäder är det politikernas fel. Om folk är arbetslösa är det politikernas fel. Om en epidemi bryter ut är det politikernas ansvar. De ska se till att energisystemet fungerar. De ska ordna transporter. Om det blir översvämning är det deras fel. Om ett företag inte får rätt personal beror det på felaktiga beslut av politiker. Det finns ingenting, om det går fel, som inte anses vara politikernas ansvar.

Bortsett från att detta synsätt är vansinnigt eftersom politiker inte har makt att hantera dessa problem – ”utmaningar” – så förvrider det vårt tänkande. Vi vänjer oss vid att klaga ty det är bara genom att klaga som vi kan dra till oss politikernas uppmärksamhet och därigenom den obetydliga lindring som de faktiskt kan ge i form av någon sorts bidrag eller regelförändring. Hela samhället blir en sorts jämmerdal där var och en tävlar om att jämra sig mest trovärdigt för att dra till sig politikernas blick.

Tro inte att den så kallade populismen är annorlunda. Se på Donald Trump. Han säger att han ska öka BNP-tillväxten. Han ska förflytta arbetstillfällen från Kina och Mexico till USA. Han ska återvinna Amerikas storhet. Det kan han inte annat än marginellt. Att någon skulle ha sådan makt är bara Stålmans- och Bamsesagor.

Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet.

Vi genomskådar inte oss själva. Vi inser inte hur vi bedrar oss. Vi fattar inte att den oro vi känner är ett resultat av att vi placerat vårt öde i politikernas händer och vi vill inte acceptera att dessa stackars människor – politikerna – inte klarar av de uppgifter vi aldrig slutar pådyvla dem och de så självsäkert accepterar. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.

Det är en alternativ och ganska tragisk ”berättelse”.