Widar Andersson

Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”

Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat – som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.

Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.

Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.

Häromdagen var jag ute med två poliser i två av Norrköpings förorter. De berättade för oss som var med om att deras särskilda områdesgrupp för Norrköping/Valdemarsvik/Finspång/Söderköping på papperet ska bestå av 16 poliser plus två befäl. I verkliga livet är deras grupp ungefär hälften så stor. De visar på bron i Navestad där unga män – de flesta mellan 20-25 år – står och slänger sten på polisen. De talar om flera unga kriminella som kan ha upp till 30 brottsanmälningar på sig men som ändå rör sig helt fritt ute i samhället. Det svenska påföljdssystemet är ett enkelt rundningsmärke för även tämligen grova brottslingar i unga åldrar. Brotten skrivs av och åtalen eftergivs. De talar om en lön på 25 000 kronor i månaden. Om kollegor som slutar. Om tomma platser på polisutbildningarna.

Per Gudmundson visar idag på Svenska Dagbladets ledarsida med fakta och statistik från Brottsförebyggande rådet på hur ytterst få dömda grova brottslingar – till exempel våldtäktsmän – utvisas från Sverige.

Dödsskjutningarna av – i dubbel mening – djupt kriminella unga män rakar i höjden i Sverige.

Invandringspolitiken har misskötts under i vart fall ett decennium. Integrationen in till välfärdsstaten har i vissa delar kollapsat när politik och myndigheter har lämnat området vind för våg. Det har fått bli vad det har blivit utan att staten agerat med gränskontroller och på satsningar på jobbträning, träningsskolor, bostäder, svenskundervisning, strama bidrag och vad det nu kan ha varit.

Staten har istället omhuldat att även så kallade papperslösa – det vill säga människor som fått avslag på sina ansökningar att stanna i Sverige – ska ha rättigheter att nyttja skolor och sjukvård. En del kommuner använder till och med skattepengar för att ge socialbidrag till människor som inte har rätt att vara i landet.

Enligt mycket trovärdiga källor har polisen dessutom av resursskäl dragit ner sina kontroller vid den ”inre gränsen”; det vill säga person- och ID-kontroller inne i Sverige.

Handeln med svenska pass är fortfarande mycket omfattande.

Kort sagt finns det skäl att oroa sig för svensk kriminal- och invandringspolitik. Inte på det viset att undergången är nära eller att samhällets grundvalar står och skakar. Men på det viset att allt detta från dödsskjutningsrekord till polisbrister händer därför att det är möjligt. Det sker eftersom staten låter det ske.