Mohamed Omar

Statligt ägda Lernia lanserar en ny rikssvenska med brytning för att invandrare lättare ska komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att företag och organisationer ska använda den nya rikssvenskan i rösten på sina telefonsvarare och andra taltjänster, skriver Östran.

”Rikssvenskan har varit en norm för hur människor ska tala när de talar så kallad ’felfri svenska’, men för oss lingvister finns över huvud taget inget som är rätt eller fel”, säger Mikael Parkvall, lingvisten som har hjälpt Lernia att utveckla den nya rikssvenskan.

I stället för att lära invandrare att tala god svenska, ska man alltså sänka standarden. Det är ett typiskt exempel på missriktad snällhet. Man är inte snäll när man säger till en elev: ”Det är okej. Du behöver inte göra mer”. Man är snäll på riktigt när man inspirerar elever att sträva högre.

För det spelar ingen roll om Parkvall påstår att det inte finns något rätt och fel. En svensk modersmålstalare vet vad som är en svensk dialekt och vad som är en utländsk brytning, det vill säga dålig svenska. Risken är att invandrare tror på Parkvall och inte anstränger sig. De kommer att känna sig lurade.

”Vi vill rikta fokus på att kompetensen inte sitter i språket eller hur man låter”, säger Ina Tzacheva, utbildningsansvarig på Lernia. Jo, kompetensen sitter visst i språket: språkkompetensen. Och den är relevant för den som ska jobba med saker som kräver god svenska.

Den här bisarra historien påminner mig om en iakttagelse jag gjorde under min tid som muslim: de arabiska muslimernas besatthet vid språklig korrekthet. Tanken att det inte skulle finnas bra och dåligt uttal kunde till och med ses som hädisk. Det skulle ju innebära att man kunde läsa Koranen hur som helst!

Mycket ansträngning lades på att läsa Koranen rätt, men också på att tala så korrekt klassisk arabiska som möjligt. Det fanns en imam i Uppsalamoskén som jag särskilt kommer ihåg av två anledningar: 1) hans arabiska språkpurism och 2) hans fanatiska antisemitism.

Imamen var respekterad för sitt felfria uttal och höll studiecirklar i koranläsning i moskén. Han kunde dock ingen svenska utan fick tolkhjälp i sina kontakter med med socialen. Han levde på socialbidrag eftersom han inte hade några färdigheter som efterfrågades på den svenska arbetsmarknaden.

Den så kallade ”Gazakrisen” utspelade sig i slutet av 2008 och början av 2009. Lördagen den 10 januari 2009 hölls en demonstration mot Israel i Uppsala. I moskén dagen innan, i en salvelsefull fredagspredikan, hade imamen uppmanat muslimerna att gå. Som vanligt avslutade han sin predikan med att be Gud förgöra de otrogna, förstöra deras hem och göra deras barn faderlösa.

Huvudarrangör var Vänsterpartiet. Det blev ganska upphetsad stämning. Flera arabisktalande muslimer höll starka tal som krävde hämnd. Araberna skanderade ”Khaybar, Khaybar ya yahud!”, en ramsa från profeten Muhammeds tid. Muhammed ska år 628 ha segrat över judarna i staden Khaybar i Arabien. Han plundrade deras egendom och förslavade deras kvinnor. Denna seger firas än idag.

De svensktalande vänsterdemonstranterna skrek ”Bojkotta Israel!” och ”Jalla, jalla! Muren ska falla!” Så skanderade de något om Gaza också. Jag minns inte de exakta orden, dock minns jag något märkligt som inträffade. Den koranlärde imamen avbröt plötsligt talkören. Han lyfte sina händer för att be om tystnad. Och alla gjorde som han ville. Sedan sade han, så pedagogiskt han bara kunde: ”Nej, nej. Inte Gaza. Du säga Ghazza, Ghazza!” Han grimaserade övertydligt och pekade på sin strupe för att markera hur bokstaven ”ghain” skulle uttalas.

Jag såg hur de svensktalande vänsterdemonstranterna blev lite konfunderade. De tittade på varandra med osäkra blickar. Men de ville väl inte framstå som okänsliga mot islam eller arabisk kultur så de följde imamens instruktioner efter bästa förmåga. ”Ghazza, Ghazza, Ghazza!” Men imamen blev inte nöjd utan avbröt dem då och då för att rätta uttalet.

När demonstrationen skulle avslutas bad imamen den bön som han alltid brukade be efter fredagspredikan i moskén. ”O God, förgör de otrogna, förstör deras hem och gör deras barn faderlösa!” Men på arabiska förstås. Och alla svarade ”Amen!” Vänsterfolket också! De begrep ju inte att de bad om sin egen undergång.

Imamen var duktig på arabiska och han kunde sin Koran. Men han var inte särskilt klok. Hade han varit klok hade han inte bett Gud förgöra de otrogna. Han levde ju på de otrognas socialbidrag. Tänk om han skulle bli bönhörd!

Det vore intressant, kanske till och med underhållande, att se Parkvall försöka förklara för araber att det inte finns något rätt eller fel arabiskt uttal. Det skulle inte gå så bra. Eller är det bara svenskan som man får slarva med? Själv tycker jag att man borde ta svenskan på minst lika stort allvar som andra språk.