Patrik Engellau

President Donald Trump har nu två gånger försökt utfärda en presidentorder om att under en kortare period – några månader – begränsa tillträdet till USA för medborgare i ett halvdussin i huvudsak muslimska länder i Mellanöstern. (Vad presidenten tänkt sig att göra efter denna period vet jag inte, men det spelar ingen roll just här.) Båda gångerna har dessa presidentordrar blockerats av domare. Blockerats betyder här att den amerikanska statsförvaltningen tills vidare, i avvaktan på beslut från högre domstol, har förbjudits att tillämpa ordrarna. Det är tills vidare som om ordrarna aldrig utfärdats.

Det hela är mycket märkvärdigt och föranleder två observationer från mig, en formell och en substantiell.

Den första, formella, observationen gäller det faktum att för svenska förhållanden fullkomligt otänkbara händelser inträffat, nämligen att domare kan upphäva vad som närmast är en lag. Tänk dig att den svenska regeringen beslutar att stödja etniska föreningar för invandrare och minoriteter med ett antal miljoner kronor om året. Nu tycker en enskild medborgare i Höganäs att det känns som diskriminering mot etniska svenskar eftersom det inte är meningen att svenska föreningar ska kunna ansöka om bidrag. Medborgaren går då till Helsingborgs tingsrätt och tjänstgörande domare visar sig instämma i hans synpunkt och upphäver därför regeringens beslut. Det är ungefär vad som inträffat med Trumps ordrar även om en presidentorder har en högre juridisk dignitet än ett vanligt regeringsbeslut, så de amerikanska händelserna är ännu märkligare än mitt exempel.

Vad det handlar om är att den amerikanska demokratin, till skillnad från den svenska, bygger på maktdelning. Alla tre statsmakterna – den verkställande makten, alltså presidenten och hans ”regering”, den beslutsfattande, alltså kongressen och den dömande, alltså domstolarna – faktiskt är oberoende och har rätt att kontrollera varandra. Så är det inte i Sverige. Här är den ”beslutsfattande” riksdagen och domstolarna helt underkastade den verkställande, alltså regeringen, framför allt riksdagen, som inte har mycket till självständig ställning.

En okänd och i de större sammanhangen obetydlig domare vid en tingsrätt, i det senaste fallet en Derrick Watson från Honolulu, kan alltså stoppa USAs president.

Min andra, substantiella, observation gäller de juridiska grunder på vilka Judge Watson i det här fallet blockerat presidentordern.

Jag har åtminstone ytligt studerat presidentorder nummer två. Med reservation för att jag långtifrån är någon expert på amerikansk lag förefaller det mig rätt uppenbart att Trump i det här fallet handlat inom ramen för sina befogenheter. Följande text (som jag inte bevärar mig med att översätta eftersom det bara skulle introducera oklarheter) är en del av kongressens uttolkningar av den amerikanska konstitutionen:

Whenever the President finds that the entry of any aliens or of any class of aliens into the United States would be detrimental to the interests of the United States, he may by proclamation, and for such period as he shall deem necessary, suspend the entry of all aliens or any class of aliens as immigrants or nonimmigrants, or impose on the entry of aliens any restrictions he may deem to be appropriate.

På mig låter det som precis vad Trump gjort. Men det anser som sagt inte Judge Watson. Judge Watson anser liksom den klagande medborgare som anhängiggjort ärendet att presidentordern utgör religiös diskriminering mot muslimer, vilket är ett brott mot konstitutionen. Jag kan inte se något i orderns text som luktar religiös diskriminering. Kolla själv. Det enda, vad jag kan se, som kommer i närheten av funderingar om religiös tillhörighet är att ”förföljda religiösa minoriteter” ska få prioritet till USA, även sådana som kommer från länder där ”islam är minoritetsreligion”.

Jag undrade hur Judge Watson kommit fram till sin uppfattning att presidentordern bäddade för religiös diskriminering. Sedan såg jag ett inslag på CNN, knappast en kanal som gjort sig känd för att försvara eller urskulda president Trump, där det förklaras att domarens bevekelsegrund inte skulle sökas i den presidentorder han förbjudit, utan i uttalanden från presidentkandidat Trump under valkampanjen.

Jag var tvungen att lyssna på inslaget tre gånger eftersom jag först inte trodde mina öron. Tänk dig att tingsrättsdomaren i Helsingborg baserat sin dom inte på det bidragsbeslut som regeringen fattat, utan på att statsminister Löfven och några av hans medarbetare under en tidigare valkampanj sagt att svenskar är rasister och att detta är det verkliga skälet till att svenska föreningar inte får söka bidrag varför bidragsbeslutet utgör hets mot folkgrupp och således bör upphävas.

Det ska fan vara president i en riktig demokrati.