Helena Edlund

Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.

Tim Pool är självfallet inget hot mot demokratin. Däremot sätter han fingret på ett sådant hot i det reportage som Pool den åttonde mars publicerade på sin Youtube-kanal. Inslaget var rubricerat ”Sweden has real problems”.

Pool betraktar Sverige och svenskarna med en utomståendes ögon och noterar och benämner därför problem som vi normaliserat. Han betonar exempelvis svenskarnas utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet. Pool skildrar hur han kontaktats av många som ville berätta men som av rädsla för repressalier krävde anonymitet. För en amerikansk journalist är det anmärkningsvärt. För mig som svensk är det normalt.

För en tid sedan diskuterade jag samhällstillståndet med en god vän som växte upp i dåvarande Östtyskland. Vi konstaterade att det svenska samhället just nu genomgår en sådan metamorfos att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga hur det kommer att sluta även om inget scenario tycks särskilt lovande. Vi konstaterade även att Sverige av idag uppvisar inte så få likheter med de gamla öststaterna, vad gäller medborgarnas rädsla för att offentliggöra sitt missnöje med den rådande politiken eller vädra åsikter som strider mot de påbjudna.

Oavsett om man menar att det existerar ett outtalat krav på att uttala sig ”politiskt korrekt” eller inte, så existerar det en utbredd medvetenhet om vad man kan och inte kan säga och denna medvetenhet vilar som en våt filt över debatter och samtal. Att reta upp feminister kan exempelvis få långtgående konsekvenser, vilket Paolo Roberto fick erfara när han skämtade om mäns simultankapacitet och vad som drabbar den som beskylls för att svärta ned sverigebilden kan Katerina Janouch berätta om.

Paolo Roberto har ett så kallat ”dra åt helvete-kapital” och han kunde därför tillåta sig att be både Gudrun Schyman och Filip och Fredrik att ”sätta sig på sina höga feministiska hästar och galoppera åt helvete”.

Men att stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet. Den person som härom veckan filmade skolupploppet i Hallsberg, kallades upp till sin arbetsgivare för att ”förklara sig” och uppfattade det som att anställningen var i fara. Deltagare i Folkets Demonstration har fått sparken med hänvisning till brott mot värdegrunden och hade jag fått en tia för varje kollega inom Svenska kyrkan som svurit över att tvingas välja mellan att spela med i diverse vänsterpolitiska aktioner eller riskera att mobbas ut på arbetsplatsen så hade jag kunnat betala tillbaka mitt studielån för länge sedan.

Häromdagen fick jag ett långt mail från en lärare på en helt vanlig svensk skola. Berättelsen från våra barns vardag var hårresande – men läraren var redo att berätta först om jag avidentifierade personen, ”annars förlorar jag mitt jobb…”

I sammanhanget är det oväsentligt att diskutera huruvida personen faktiskt skulle förlora sin anställning eller inte, det viktiga och alarmerande är att personen faktiskt är övertygad om att så är fallet.

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Det är samma inställning, samma reflexmässiga blick över axeln innan man börjar tala, som jag såg som barn i Ceausescus Rumänien. Samma rädsla för att kritisera de av politiker och media påbjudna doktrinerna som fanns där och då, finns här och nu. För samtidigt som folket tystnar, har politiker och media vant sig vid att kunna leverera lögner på löpande band, och avfärda befogad kritik som ”hat” eller ”fake news” och anklaga meningsmotståndare för att bryta mot den icke-definierade värdegrund som kommit att styra landet likt en politisk doktrin.

Min vän påpekade att det fanns en viktig skillnad: I de gamla öststaterna fanns en medvetenhet om att staten utövade kontroll och åsiktsförtryck och dissidenterna fick hjältestatus. Alla visste att man inte kunde säga vad som helst utan att drabbas av repressalier. Den medvetenheten saknas till stor del i Sverige. Här intalar majoriteten sig fortfarande att vi lever i ett fritt land, där vem som helst är fri att uttrycka sin åsikt (så länge den inte strider mot lagen).

Så är det inte – och allt fler upptäcker det i sin egen vardag. Visionerna om öppenhet och tolerans motsvarar helt enkelt inte de egna erfarenheterna. Frustrationen hanteras genom att applådera Paolo Roberto, gå med i stödgruppen för Peter Springare på Facebook eller vägra betala tv-licensen, men det botar inte det grundläggande problemet och det verkliga hotet mot svensk demokrati: Rädslan att stå upp för sin åsikt.

Många människor i Sverige är rädda, och Tim Pool satte fingret på den ömma punkten. Men människor trivs inte med att vara rädda och ett samhälle kan inte bestå om det byggs på medborgarnas rädsla för sanningen – oavsett om det innebär en rädsla för att yttra den eller för att ta till sig den. Rädsla blir till slut som ångan i en tryckkokare – öka trycket tillräckligt, och locket kommer att flyga av. Okontrollerat och med kraft.

Berlinmuren föll för ett kvartssekel sedan och banade väg för enorma samhällsförändringar. Ska det svenska samhället kunna utvecklas i en positiv och demokratisk riktning så finns bara en väg framåt: Rädslans murar måste falla, och våra enda verktyg är våra ord.