Patrik Engellau

Manikeismen är dels en utdöd, kristen religion med gnostiska influenser – vad det nu kan betyda -, dels föreställningen att ljuset och mörkret är helt skilda åt och likaså det goda och det onda. Det som är gott är helt igenom gott och det som är ont är etiskt uppruttet i grunden.

I upphetsade situationer har människan en tendens att ge efter för manikeistiska impulser. När man ska skilja sig, till exempel, ser man ofta tydligt hur genomfördärvad partnern är, medan man själv faktiskt i varje ögonblick inspirerats av de bästa avsikter och handlat föredömligt. I andra slags krig kan det också vara på det sättet. Under och strax efter andra världskriget hade tyskarna inga försonande drag medan amerikanerna var världens räddare. Kommunismen är enbart ond, medan demokratin saknar skönhetsfläckar. Den svenska värdegrunden är så bra att den som säger emot bör beläggas med munkavel eftersom han antagligen är rasist, vilket på alla sätt är avskyvärt och förhatligt, ja, till den grad att man bör radera ut minnet av de vetenskapsmän som för hundra år sedan mätte skallar i hopp om att kunna vinna något slags förståelse om människan.

När man lugnar sig lite inser man att världen inte ser ut som manikeismen vill framställa den. Det goda samlar sig inte helt på ena sidan och det onda inte helt på den andra. Jag höll på att säga att det enda som är uteslutande ont är manikeismen själv, men sedan lugnade jag mig och förstod att även manikeismen kan vara praktiskt användbar, till exempel just i krig. Då handlar det inte om att värdera fiendens eventuella försonande drag utan att slå ihjäl honom.

Många människor har en manikeistisk inställning till en del företeelser de ogillar, till exempel ”vänstern”, ”68-rörelsen”, ”pk-ismen”, kanske till och med feminismen. Själv har jag sådana manikeistiska tendenser, men när jag lugnar mig begriper jag att ”vänstern”, ett begrepp som jag för övrigt helst inte använder eftersom man knappt vet vad det betyder, inte varit entydigt dålig genom tiderna utan tvärtom rätt bra och att jag själv troligen varit socialdemokrat om jag fötts på 1930-talet i en arbetarfamilj. Till och med ”pk-ismen”, som jag svårligen uthärdar, har sina förmildrande drag, till exempel värnandet om bögars rättigheter. Och det är klart att kvinnor ska ha samma lön som män även om jag inte kan begripa varför Feministiskt initiativ ska behöva sjunga att ”vi hatar dig du djävla karl”.

Att påstå att Mao Zedong var en stor filosof och tänkare vore nog att utmana löjet, men han var i alla fall mer sofistikerad än manikéerna. Han kunde säga om den ene att han var ”30 procent bra och 70 procent dålig” och om den andre vice versa. Ett rätt balanserat synsätt, tycker jag.

Jag kom att tänka på detta när jag såg hur integrationsaktivisten Per Holmlöv fick löpa gatlopp på dessa sidor för att han på ideell basis försökt lära ett antal asylansökande att tala svenska.

Argumenten mot Per är ungefär att han genom att underlätta integrationen – om vi antar att hans projekt fungerar – lättar trycket på politikerna att reversera en utsiktslös migrationspolitik och dessutom gör tillvaron uthärdligare för migranterna vilket kan förmå dem att uppmuntra släktingar och bekanta att söka sig till Sverige.

Det är inga dumma argument. Det är klart att trycket på regeringen att ändra politiken skulle öka om hela svenska folket synligt och trumpet stod med armarna i kors och utbringade ett unisont ”nej” i stället för att samla ihop varma vinterkläder och ge lektioner i sje-ljudet.

Visst. Men när ett invandringsstopp införts och ett lagom antal personer repatrierats så står vi ändå med det problem Per vill lösa. Det är väl bättre att de som faktiskt kommit hit och inte kan avvisas så snabbt och smärtfritt som möjligt får tillfälle att anpassa sig till det nya landet.

Kanske kan någon invända att Per inte borde vara så himla konstruktiv redan nu.