Mohamed Omar

Man vet att mångkulturen spårat ut när man ser tusentals turkar i den holländska staden Rotterdam stolt vifta med turkiska flaggor och skandera “Allahu akbar!”. Stämningen blir allt hätskare och demonstrationen som hölls den 11 mars övergick i upplopp och sammandrabbningar mellan turkiska islamister och holländsk polis.

När man tittar på klippen skulle man kunna tro att de var inspelade i Egypten eller Syrien under den så kallade “arabiska våren” då upphetsade massor tågade ut från moskéerna och krävde regimernas fall.

Vem kan idag förneka att Europa allt mer börjar likna Mellanöstern? Det är ju uppenbart att många invandrare tar med sig gamla konflikter hit. Vi har redan haft bråk mellan turkiska och kurdiska nationalister i Stockholm. Och vi har haft demonstrationer mellan Assad-anhängare, främst kristna syrier, och Assad-motståndare, främst islamister. Och i oktober förra året blev en shiitisk moské brandbombad av sunnitiska fanatiker.

Upploppet i Rotterdam berodde på att turkarna i staden var arga för att inte Erdogans utsända fick valkampanja i Nederländerna. De är ju turkiska medborgare och tänker rösta i det kommande valet i Turkiet om en ny konstitution.

Den nya konstitutionen kommer, om den går igenom, att kraftigt utöka Erdogans makt och i praktiken göra honom enväldig, ja till en ny sultan.

Turkupploppen visar att integrationen inte fungerar. För alldeles för många invandrare, särskilt för invandrare från islamiska länder med väldigt annorlunda värderingar, är ett europeiskt medborgarskap bara ett papper. Det är den turkiska flaggan som väcker känslor, det är det turkiska valet som verkligen engagerar.

En studie (2013) av den holländske sociologen Ruud Koopmans visar att islamistiska värderingar inte alls är något marginellt problem bland muslimer i Europa. Koopmans har undersökt attityder hos självidentifierade muslimer från Turkiet och Marocko i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Sverige. Två tredjedelar (!) av de intervjuade muslimerna ansåg att islamisk lag står över lagen i länderna där de bor.

Med sådana attityder, hur ska man kunna förvänta sig respekt för lagen och de som är satta att upprätthålla den? Här finns en delförklaring till stenkastning mot polisen som förekommer i flera europeiska länder. På klippen från upploppen i Rotterdam ser man tydligt hur turkarna inte visar någon som helst respekt för holländsk polis.

Vi har inte haft lika stora turkupplopp som i Holland, men vi fick uppleva något liknande den 9 april 2016. Då höll Turkiska Riksförbundet möte på Sergels torg i Stockholm. Förbundets vice ordförande Barbaros Leylani uppmanade också till mord på armenier. ”Turken vaknar!” skrek han. ”Armeniska hundar bör akta sig! Död åt armeniska hundar! Död! Död! Död!”

Talaren fortsatte att tala kärleken till fosterlandet. Han gav sedan uttryck för en storturkisk tanke om att alla folk som tillhör den turkiska folkgruppen ska enas i ett land. Med ”fosterland” menade han inte bara det nuvarande Turkiet utan alla områden som bebos av etniska turkar. För att förverkliga den storturkiska staten kan blod komma att flyta, tillade han.

Något som slog mig när jag lyssnade på Leylani, är detta: om talaren nu menar, och av jublet att döma även de flesta av åhörarna, att turkarna är en överlägsen ras, att Turkiet är deras älskade fosterland och att den turkiska flaggan är den främsta av flaggor, vad gör de då i Sverige? Det är ju bara att säga upp sitt svenska medborgarskap eller uppehållstillstånd och resa hem till det turkiska paradiset och tillsammans med sina ”rasfränder” verka för att göra det ännu större och mäktigare.

Och samma tanke slår mig när jag ser turkupploppen i Rotterdam. Vad gör de här? Jag tror det är dags att vi på allvar börjar fundera på ett återvändarprogram. Ett sådant program skulle genom generösa bidrag hjälpa invandrare som inte trivs i Europa att återvandra till sina hemländer. Att tro att alla kommer att integreras bara man ger dem lite tid är naivt önsketänkande.

För om den här enklaviseringen fortsätter och det bildas chauvinistiska nationer inom de europeiska nationerna, spår jag våldsamma konflikter i framtiden. Både konflikter mellan invandrargrupper, påverkade av religiösa och etniska konflikter i hemländerna, och mellan invandrargrupper och de europeiska ursprungsbefolkningarna.