Patrik Engellau

Det är kul när vetenskapen bevisar något som man redan visste, för då inser man att många andra har mycket att lära av vetenskapen. Vid det här laget känner alla till den kulturkarta som utarbetats av Ronald Inglehart och Christian Welzel och redovisas av World Values Survey.

Enligt egen utsago redovisar kartan hur länder förhåller sig till varandra när det gäller ”Traditional values versus Secular-rational values and Survival values versus Self-expression values”. Vad det betyder kan man väl ungefär tänka sig. Hade man inte sett kartan så skulle man nog i alla fall ha gissat att Sverige ligger högt när det gäller ”secular-rational values” och ”self-expression values”. Och så är det. Sverige är extremt.

Forskarna säger att ”secular-rational values” betyder att inte bry sig så mycket om religion, traditionella familjevärderingar och auktoriteter men däremot acceptera skilsmässor, abort och självmord. ”Self-expression values” betyder att prioritera miljön och ”alltmer tolerera utlänningar, jämställdhet, bögar samt lesbianer”. Om jag fick sammanfatta det där värderingsklustret i ett välkänt och pregnant uttryck skulle jag kalla det för PK-ism.

Vad jag emellertid inte hade fattat var hur snabbt denna extremism utvecklats i nationen. Jag slötittade lite på länken ovan och upptäckte att de pedagogiska vetenskapsmännen hade lagt in en animerad karta där man kan se hur olika länder förflyttar sig i diagrammet över tidsperioden 1981 – 2015. För första gången kan man i bild följa PK-ismens utveckling i vårt land.

Förloppet är inte helt lätt att följa, men det verkar som om Sverige låg stilla under hela 1980-talet för att därefter göra en raketspurt ut i extremism under den efterföljande perioden. Det finns, vad jag kan se, inget annat land som gjort motsvarande resa. Tyskland och även Norge och Holland var visserligen på väg ut i kanten, men vände förskräckt tillbaka.

Man ska såklart vara försiktig med bedömningarna. Det är ju inte säkert att Ingelhart och Welzel verkligen mäter PK-ismen. Ländernas rörelser på kartan över tiden kanske inte alls har den relevans man skulle kunna tro. Men om man vill få vatten på sin kvarn – eller kol till sin sardin, som portugiserna säger – så kan man kanske överse med vetenskapens eventuella svagheter. Man kan helt enkelt välja att tro på vad man ser.

Jag tror eftersom det överensstämmer med mina fördomar. Jag anser att Sverige blivit märkbart galnare sedan 1990. Vi har lämnat andra länder

hästlängder bakom oss. Om vansinnets frö planterades av sådana som jag år 1968 så låg det där och grodde i tjugo år innan det trängde upp ur marken och inledde sin makalösa tillväxt.

Bilden inskärper en insikt som vi alla redan har, men som inte kan upprepas ofta nog, nämligen att Sveriges problem inte är sådant som politiker pratar om, exempelvis volymerna, lärarlönerna, försvarsanslaget, bostadsbristen och antalet poliser. Problemet sitter i våra huvuden. Problemet är en kultur, en mentalitet, en uppsättning värderingar som, vilket Ingelhart och Welzel så tydligt visar, under de senaste 25 åren skenat iväg utan sans och kontroll.

Heder åt det lilla antal landsmän som är helt oskyldiga. Jag är inte oskyldig men skulle inte döma mig särskilt hårt. Mot bakgrund av över trettio års ånger och ruelse kanske jag skulle kunna försättas på fri fot redan idag. Risken för återfall i felaktigt tänkande får betraktas som ringa.