Våra politiker har inte längre problem, de har – med orwellskt nyspråk – utmaningar. Vilhelm Moberg lär ha sagt ”Se upp när politiker säger att vi sitter i samma båt. Det betyder bara att det är du som skall ro.”

Statsminister Reinfeldt såg från flyget glesbygden bre ut sig och uppmanade oss att öppna våra hjärtan och ge plats åt invandring. Statsminister Löfven hyllade invandringen på stormöten och hävdade envist att invandrarna är högutbildade. LO-hövdingen Thorwaldsson tyckte att det var onödigt att invandrarna skulle lära sig svenska, de kunde ju prata engelska. (Alla vet ju att det är modersmålet i MENA). Det pågår en ständig debatt om invandringen är av godo eller ondo. Tino Sandandaji hävdar som bekant att den officiella statistiken inte ger stöd åt hypotesen att invandring är lönsam.

Hösten 2015 skickade Migrationsverket drygt 1 000 asylsökare till upphandlade boenden i Åre kommun. De flesta kom med handbagage, det är svårt att ta sig fram genom Europa med stor packning. Gästfria Årebor samlade genom Välkomstgruppen in kläder och skor. Vi var en grupp frivilliga som utan arvode eller ekonomiska resurser startade ett hjärtats projekt för att hantera hotelltristess och för att bidra till en meningsfull väntan. Vi startade projektet SPRINT, språk och integration. En av oss skapade läromedel, vi andra undervisade. Vi fick startstöd av folkbildningen, Studieförbundet Vuxenskolan och mycket snart följde kommunen, biblioteket och politikerna efter. Åre kommun ser asylsökarna och invandrarna som en tillgång i glesbygden. Norrlands inland är generellt en avfolkningsbygd.

Under rubriken ”Gäst hos verkligheten” berättade jag nyligt om SPRINT, den krönikan fick 69 kommentarer, de flesta fientliga eller negativa. En skribent meddelade att han i fortsättningen skulle semestra i Alperna i stället för Åre. Han hoppas väl finna färre ”utlänningar” där?

Men i det kära militära fick jag lära mig att ”gilla läget”. Vi hade fått gäster från krigets fasor som våra politiker och deras tjänstemän valt skicka till vår bygd för att förvaras tills man har tid och kraft att ta hand om dem.

Min kompis Jorge var social entreprenör i Brasilien på sjuttiotalet. Han engagerade sig för att hjälpa människor ur fattigdom och elände. En dag stormade den marxistiska gerillan in på hans kontor med dragna vapen och sa: ”Du Jorge är en god man som hjälper de fattiga. Men du fördröjer den slutliga revolutionen. Du får 24 timmar att lämna landet, sen kommer vi och dödar dig!” Jorge lämnade landet.

Här i Åre har vi inte den dramatiken men reaktionerna på mina enkla frågor i krönikan förvånar mig. Animositeten, sannolikt avsedd mot invandringen i sig, riktade sig mot våra ansträngningar att underlätta språkinlärning och integration. Vi i civilsamhället engagerar oss frivilligt och lär ut basal svenska, den grundläggande färdigheten som alla nysvenskar behöver för att börja jobba och göra rätt för sig. Vi är inte ”landsförrädare” eller ansvariga för politiska beslut! Våra politiker har ”utmaningar” att skapa jobb, bostäder och utbildning åt våra nysvenskar. Civilsamhället har i Åre visat att vi kostnadseffektivt kan lära ut basal svenska. Vad vi i vår tur har lärt oss av våra asylsökare är hur stort avståndet är mellan vår sekulära, jämställda och jämlika kultur och den religiösa, patriarkaliska kultur som våra asylsökare kommer från.

Ministrarna Johansson och Andersson framhåller att alla som kan skall arbeta. SPRINT har visat EN metod att lära DEM SOM VILL LÄRA SIG basal svenska, en tillräcklig färdighet för att börja jobba. Men vi har inte adresserat de djupa kulturella skillnaderna. Att övertyga dem som hellre vill uppfostra sina egna barn än låta samhället göra det eller att låta hustru eller döttrar gå i skola eller arbeta tillsammans med främmande karlar blir nästa ”utmaning”.

Är den lämpad för civilsamhället?

Per Holmlöv är managementkonsult emeritus och har flyttat till foten av fjället med hustru Lisa och hundarna Jaque och Siri. Han är en av initiativtagarna till och projektledare för SPRINT.