Patrik Engellau

Jag åt lunch med den stridbara före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen tillika mamman till pigdebatten och RUT-avdraget Anne-Marie Pålsson. Hon poängterade reciprocitetens betydelse för solidariteten och drog därav slutsatsen att vår tids avtagande solidaritet – och därmed tillbakagång för socialdemokratin – nog beror på reciprocitetens försvagning. Nu ska jag säga nästan samma sak med lite fler ord.

Solidaritet betyder att folk hjälper sin nästa vid nästans behov och förväntar sig – och får – samma behandling av nästan. Jag tror att solidariteten har uråldriga rötter i Sverige med omnejd. Åtminstone fanns den år 1830, när Johan Ludvig Runeberg dokumenterade den i dikten Bonden Paavo (som jag skrivit om exempelvis här). Dikten går ut på att bonden Paavo och hans hustru, som haft missväxt år efter år och tvingats blanda hälften bark i brödet för att överleva, plötsligt får god skörd. Men när hustrun jublar över att slippa barkbrödet säger Paavo kärvt att ”blanda du till hälften bark i brödet ty förfrusen är vår grannes åker”. Det är solidariteten i dess ädlaste form.

Denna troligen ursvenska attityd lyckades socialdemokratin framgångsrikt  personifiera och göra till sin affärsidé, sitt motto och emblem. Solidariteten var det svenska samhället när det var som bäst, socialdemokratin var solidariteten förkroppsligad och socialdemokratin därmed rättmätig representant för Sverige när Sverige var som bäst. Inte konstigt att s-partiet fick styra Sverige så länge.

Här kommer Anne-Maries observation kring reciprociteten in. Solidariteten är endast trovärdig så länge den är ömsesidig. Bonden Paavo och hustrun hade aldrig blandat hälften bark i brödet det där lyckliga året om de inte förväntat sig att grannen skulle göra motsvarande om rollerna varit omvända. Så länge Sverige var ett homogent land där alla tänkte samma uråldriga solidaritetstanke blev reciprociteten aldrig ifrågasatt.

Men tiderna förändras. Tidigare handlade solidariteten mer om plikten att hjälpa än om rätten att få hjälp. Det var inte så att Paavos granne kom och knackade på Paavos dörr och hävdade någon sorts rätt till halva Paavos skörd. Men gradvis har välfärdsstaten – det maskineri socialdemokraterna inrättade för att administrera solidariteten – förändrat attityderna. Pliktmomentet har gradvis kommit i skymundan bakom rättighetstänkandet. Ett tag vägde de lika som i den socialdemokratiska devisen ”Gör din plikt, kräv din rätt” (ett slagord som en del påstår ska läsas som om det betydde ”Det är din plikt att kräva din rätt”, men det tror jag inte på). Numera har rättighetsaspekten helt tagit över kommandot över våra föreställningar. Tanken att medborgaren skulle ha plikter eller skyldigheter är praktiskt taget utraderad.

Det här leder naturligtvis till problem inte bara för samhället i allmänhet, utan också för socialdemokratin i synnerhet. Om solidaritet bara betyder rätten att få leder det till en huggsexa om välfärdsmiljarderna. Och socialdemokratin riskerar att reduceras till en advokat för mer eller mindre parasitära organisationer och personer.

Urartningen kom, tror jag, oberoende av invandringen, men de senaste decenniernas migration har nog avsevärt försvårat problemet eftersom de nyanlända kommer från kulturer som, vad jag kan förstå, helt saknar något som ens liknar den gamla svenska reciproka solidariteten.

Och socialdemokratin? Antingen fortsätter den att trumma för allas rättigheter att åtnjuta en alltmer maskstungen och ihålig solidaritet. Då glider partiet nog snart ut i den stora glömskan. Eller också försöker partiet återuppväcka det kanske inte helt avsomnade mentala arvet från bonden Paavo. Det skulle kännas ovant och uppfriskande om statsministern började hålla tal om medborgarnas – samt migranternas – skyldigheter och plikter, inte bara deras rättigheter.