Patrik Engellau

I somras köpte jag en vara för 86 kronor på ICA Skutan i Hamburgsund. I kassan satt en ljuv, blond 20-åring. Jag lämnade fram en hundralapp. Vänta lite, sa 20-åringen, det är något fel på apparaten. Hon pep iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare. Hon kalkylerade och öppnade kassalådan och sa: Varsågod, här är 13 kronor tillbaka.

Engångshändelse?

På sportlovet åker jag skidor i Åre. Det är fullt med folk och lunchrestaurangerna är proppade. Men jag vet en ekologisk restaurang där det nästan alltid är tomt eftersom det är mest hummus, dinkel och kruska som serveras. Jag beställer en croque monsieur som ser rätt ok ut även om det verkar ligga lite grus i brödet. Med en dricka blir det 115 kronor och jag betalar med en femhundring. Flickan bakom disken ser pigg och normal ut, men det här blev för mycket. En kollega tillkallas och de konfererar om växelbeloppet. Efter en stunds letande bland sedlar och mynt ger hon mig 492 kronor plus ett vänligt leende. Jag tar över kommandot och ser till att hon får sina 115 kronor.

Om någon minoritet i Sverige borde ha lärt sig huvudräkningens ädla konst, anser jag, så är det folk som står bakom en butiksdisk och byter kundens pengar mot varor och växel. Hon i ICA-kassan var delvis ursäktad eftersom hon normalt har en fungerande kassaapparat som automatiskt utför de krävande matematiska operationerna, men ett ekologiskt butiksbiträde – samt hennes kollega! – i en dito restaurang?

Mitt lunchsällskap förmodade att flickorna antagligen förlorat de precisa kunskaper i addition och subtraktion som skolan säkert bibringat dem på grund av att kunderna normalt betalar det exakta beloppet med sina kort. Flickorna hade kort sagt inte fått den nödvändiga träningen. Jag försökte argumentera att det nog berodde på att restaurangen knappt hade några kunder och att om man i stället började servera riktiga hamburgare så skulle flickorna nog lära sig räkna, men lunchsällskapet blev inte övertygat. Han trodde snarare att det handlade om att samtiden gradvis vänjer sig av med att tänka eftersom det alltid finns någon maskin eller myndighet som gör det så mycket bättre.

Tänk om vi håller på att fostra nya generationer etniska svenskar som i praktiken inte borde vara anställningsbara. Jag har svårt att föreställa mig att det finns jobb som är så enkla att man klarar dem utan elementär huvudräkning. Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro berättar att hennes trädgårdsmästare är analfabet men en fena på huvudräkning. Om han har jobbat fyra timmar och tre kvart kan han räkna ut på centavon hur mycket han ska ha i ersättning.

Med detta vill jag inte i första hand lamentera i allmänhet över samhällets förfall – o tempora, o mores! – utan redovisa mina egna till synes motsägelsefulla reaktioner.

Å ena sidan rycker jag på axlarna och säger att vadå? Sverige har väl alltid klarat sig bra förut, så det är väl inget särskilt med att ungarna inte kan räkna i huvudet. För övrigt finns som sagt maskiner för sådant.

Å den andra sjunker jag ihop och suckar att jag vet, Sverige är förlorat, det finns inget att göra.

Jag sa ”till synes motsägelsefulla”, ty jag menar att båda dessa förutsägelser är rimliga och kommer att förverkligas på samma gång. Sverige är nämligen, vilket jag tjatat om i decennier, på väg att bli en dualekonomi. En dualekonomi är som i Indien, där en del av befolkningen lever ett hyggligt modernt medelklassliv med alla moderna bekvämligheter medan en annan del bor på sophögar.