Patrik Engellau

Jag anklagar Svenska kyrkan, alla politiker, alla journalister och andra etablerade tyckare, jag anklagar nog alla, inklusive mig själv, för att vi inte tar oss an ett moraliskt grundproblem som blir alltmer påträngande.

Det moraliska grundproblemet är vem som är vår nästa och hur pass skyldiga vi, var och en av oss, är att hjälpa henne. Bakgrunden till min fråga är att Sverige, som du kanske känner till, är utsatt för en migrationsvåg som leder till gradvis ökande kostnader för de svenska skattebetalarna, vid det här laget kanske fem, tio BNP-procent, nationens härskare har inte besvärat sig med att räkna ut vad verksamheten kostar.

Jag tycker det är ett svek och en skam att vi som kan tala och stava och skriver än här, än där, inte lyckats få igång en debatt om detta, om vad som är rätt i moralisk bemärkelse. Vi behöver ju inte uppfinna hjulet, det finns massor av tänkare, till exempel Jesus och Mohammed, som haft synpunkter på det här och vars tänkande vi kan ta till utgångspunkt för våra egna funderingar i det så kallade dagsläget.

För snart två år sedan skrev jag i min moraliska nöd ett öppet brev till Svenska kyrkan för att få vägledning . Jag påpekade att jag faktiskt är medlem och betalar åtskilliga tusenlappar i årsavgift och aldrig tidigare bett om någonting. Nu, sa jag, är det dags att ni ger mig den etiska ledning jag behöver. Ska jag sälja och ge bort allt jag äger och har, som Jesus rekommenderade, eller räcker det om jag betalar zakat enligt den muslimska modellen?

Det hände såklart inget. Det hade jag inte heller räknat med. Svenska präster, det kan finnas undantag, verkar inte ha någon skolning i svåra moraliska frågor om hur människor ska förhålla sig till varandra. De präster jag försökt resonera med om saken har mest pladdrat om värdegrunden och klimatet.

Den femte mars 2017 skrev emellertid ärkebiskop Jackelén en debattartikel i Dagens Nyheter som kanske var ett senkommet goddag yxskaft-svar på min fråga. Ärkebiskopen hade varit i Irak och fått tillfälle att oroa sig för den kristna minoritetens problem – vackert så, medkänsla med förföljda kristna är inget som tidigare legat Svenska kyrkan särskilt varmt om hjärtat – och rekommenderar ett antal åtgärder som dock mest verkar handla om vad politiker, inte jag, bör göra:

Nu gäller det att snabbt skapa en fond för återuppbyggande och återvändande… skapas stipendier… den psykosociala hjälpen inklusive post-traumatiskt stöd måste intensifieras… utveckla läromedel som skapar förståelse för samexistens… Hela världssamfundet måste ta sitt ansvar och ge de bidrag som nu är nödvändiga. Sverige måste, utöver sitt ökade engagemang i Irak, med kraft utöva det inflytande och de påtryckningar som krävs för att EU och FN ska agera.

Visst. Det välfärdsindustriella komplexet hade inte kunnat säga det bättre själv. Men vad ska jag göra? Betala skatt och gilla läget?

Jag har hört det där pratet under hela mitt liv, för mitt liv har i stort sett sammanfallit med det välfärdsindustriella komplexets uppkomst och blomstring. I början trodde jag på det där budskapet– till den grad att jag ägnade tio år åt internationell välfärdsproduktion i form av u-landsbistånd – men det räckte med tio år för att inse att jag stod inför ett gigantiskt och egennyttigt feltänk hos en internationell industri av förment goda och välmenande personer som alla hade sin form av socialsekreterarideologi som gick ut att de skulle tjäna pengar på att se och behandla växande människogrupper som nödställda och hjälpbehövande, helst livsvarigt.

Det är klart att den som har möjligheter bör hjälpa katastrofdrabbade med filtar, tält, medicin, sjukvård och mat och sådant, men det mesta som kommer därutöver är troligen av ondo.

Särskild förödande blir hjälpen när den börjar påverka mottagarens sinnelag och förmår honom att tro att nästans stöd är hans mänskliga rättighet. Det finns troligen ingenting som korrumperar människan lika snabbt och säkert som föreställningen att tillvaron har begåvat honom med en oförytterlig rätt att låta sig försörjas inte av eget, utan av andras arbete.

För att sådan röta inte ska få fäste i biståndsmottagarens hjärna måste två saker vara för handen: för det första en redan på förhand hos mottagaren existerande pliktkänsla av innebörd att det är fult att annat än i yttersta nödfall leva av andras arbete samt, för det andra, en barsk insikt hos dem som beviljar mottagarna tillträde till skattebetalarnas plånböcker, alltså socialsekreterarna och deras motsvarigheter, att människan förhåller sig som bäst till andras egendom när han hör kvarterspolisens fasta steg runt hörnet.