Patrik Engellau

(Trigger warning. Du ska nog inte läsa den här texten om du är känslig för vad som är sant och vad som är falskt. Efter publiceringen har jag uppmärksammats av Thomas Gür, som vet allt, att det japanska ordet ”arigato” inte alls kommer från ”obrigado”. Men teorin som förklarar detta således icke-existerande förhållande är bra i alla fall.)

Idag är jag ute på halare is än vanligt, så om du inte tror på vad jag säger så har jag stor respekt för det.

Bakgrunden till denna betraktelse är att ordet ”tack” på japanska heter ”arigato”, tonvikt på sista stavelsen, vilket kommer från portugisiskans ”obrigado” av samma betydelse. Japanerna införlivade detta ord i sitt språk efter det att de träffat portugisiska handelsmän för ett halvt årtusende sedan.

Så långt är det fakta, tror jag i alla fall.

Men varför hade japanerna inget eget ord för ”tack”? Varför valde de att anamma ett utländskt ord?

Min teori är att ”tack” var ett helt nytt koncept i det japanska samhället. Japan var ett strängt hierarkiskt samhälle baserat på över- och underordning, lite som den europeiska feodalismen, inbillar jag mig. I ett strikt hierarkiskt samhälle behövs, enligt min teori, inte begreppet ”tack”. Den överordnade tackar inte den underordnade, en bonde till exempel, utan piskar honom så att han betalar högre arrende, fler skäppor korn eller askar lax. Den underordnade tackar inte den överordnade utan hukar och bugar sig och underkastar sig den överordnades vilja (när han inte vid enstaka tillfällen gör uppror och dödar den överordnade).

Portugiserna som kom i sina karaveller representerade en annan sorts social relation. De kom för att handla (eller röva såklart om det gick) vilket betydde att byta till exempel guld och socker mot siden och andra japanska dyrbarheter. Handel är en jämlik och frivillig relation. Man handlar när båda har något att vinna på affären. Båda parter blir glada och tacksamma och tar därför varandra i hand och säger ”tack”.

Min synnerligen djärva och obevisade teori är alltså att begreppet ”tack” och den därmed sammanhängande tacksamheten inte är något som är inbyggt i de mänskliga generna – lika lite som det finns naturlig tacksamhet bland djuren – utan en social konstruktion som har med den moderna tidens framväxande västerländska samhällssystem, enkannerligen handeln, att göra.

Annorlunda uttryckt kan man säga att samhällen där ekonomisk verksamhet är ett nollsummespel – där man blir rik bara genom att ta från andra – inte ger upphov till tacksamhet som vi västerlänningar uppfattar företeelsen, medan samhällen där ekonomin är ett plussummespel – där alla kan vinna på en gång – skapar grogrund för de känslor och beteenden som vi förknippar med tacksamhet.

Med risk för att driva resonemanget för långt och därmed bli bigott och fördomsfull vill jag ändå peka på ett fenomen som jag knappt stött på, men ofta hört talas om, nämligen att många migranter inte ådagalägger någon tydlig tacksamhet för vad Sverige bidrar med för att göra deras liv drägligt. Om det nu är på det sättet skulle det kunna bero på att dessa personer kommer från hierarkiska kulturer utan god jordmån för friskt spirande tacksamhet. Den som tycker det är naturligt med ekonomisk verksamhet som i grunden handlar om att ta från sin nästa må känna personlig tillfredsställelse men knappast tacksamhet mot den förfördelade.