Patrik Engellau

Det påstås att Sverige har runt 20 000 poliser. Bara på kul gjorde jag några jämförelser. Vid förra sekelskiftet hade Sverige 2 800 fjärdingsmän på landsbygden vilket är som om vi hade haft omkring 8 500 poliser totalt idag. Om vi haft lika många poliser per invånare som Finland hade vi haft omkring 15 000 konstaplar. Om vi varit som USA hade vi haft nästan 30 000 snutar. (Jag sätter inte min heder i pant för siffrorna, men de känns någorlunda.)

Nu sägs det att Sverige behöver öka antalet poliser med 50 procent för att komma upp i EU-snittet – som tydligen ligger på ungefär samma nivå som USA – och kunna hantera allt bråk. Så kanske det är. Det är i så fall väldigt sorgligt. Troligen måste då även åklagar-, domstols- och fängelseväsendet utökas proportionellt. Dessutom kan man tänka sig att andra slags kostnader också hänger med, till exempel för att ta hand om brända bilar och skadade människor, såväl offer som förövare.

Ett faktum som gör mig lite förvånad är att denna angelägna ökning av antalet poliser tydligen inte beror på att brottsligheten ökar i den takten. Enligt Brå har antalet anmälda brott bara ökat med 25 procent sedan millennieskiftet. Å andra sidan hade Sverige år 1997 flest anmälda brott per invånare av ett antal redovisade europeiska länder, fortfarande enligt Brå, så man kanske inte ska förundra sig.

Jag ska inte fördjupa mig i det där, men jag har tre synpunkter.

Den första är att det känns som om det kommer att bli väldigt dyrt för skattebetalarna.

Den andra synpunkten är att om mina siffror är korrekta så har Sverige numera blivit någon sorts ”normalland” när det gäller brottslighet och polistäthet, vilket förstås bara kan beklagas. Jag minns när man på många orter inte ens besvärade sig med att låsa ytterdörren till sitt hus när man gick hemifrån eller, i brottsdrabbade områden, låste och gömde nyckeln under dörrmattan. Kanske vilseleder nostalgin mitt minne, men att gallergrindar inte börjat installeras för några årtionden sedan och att man kunde besöka riksdagen utan att visa legitimation är fakta.

Min tredje synpunkt är att brottslighet är ett kulturellt fenomen. Med det menar jag inte att problemet har förvärrats genom migrationen, vilket det troligen har eftersom, med Tino Sanandajis resonemang, migranterna till stor del hamnar i den underklass som alltid är mest kriminell, utan att fenomenet endast svårligen och i så fall bara indirekt kan påverkas av politiken (eftersom politiken bara på kringelkrokiga omvägar kan tänkas påverka de tänkesätt som tillsammans bildar en kultur).

Det här är något som man, vilket i det här fallet betyder vem som helst, även de mest upplysta, egentligen inte vet något säkert om. Vi vet inte om så kallad kriminalvård minskar eller förebygger kriminalitet. Troligen inte om jag får gissa. Vi vet inte om välfärdssystemen ökar eller minskar kriminaliteten. Kanske minskar för att folk hittar enklare sätt att försörja sig än att stjäla. Kanske ökar för att folk förleds att anse att vanligt knegande är ointressant. Eller för att familjen, den småborgerliga respektabilitetens och hederlighetens mest kraftfulla bastion, undergrävs genom bidragssystemet. Vi vet inte om sociala insatser ökar eller minskar brottsligheten. Kanske ökar eftersom ungdomar lär sig att om de sätter eld på bilar så kanske de får en fritidsgård eller lägenhet plus ett enkelt jobb i kommunen. Kanske minskar för att ungdomarna vill uppföra sig schyst tillbaka när de blir schyst behandlade. Allt är möjligt.

Det här är svåra men ändå självklara frågor som man hade önskat att landets ledare kunde tala om på ett seriöst sätt. Jag begär inga säkra svar, för det finns inga. Jag begär bara att de talar med mig som en jämlike, inte som en undersåte att uppfostra och vid behov näpsa. Jag vill inte styras av människor som inte kan ta ens de mest elementära och grundläggande dilemmana – här hade faktiskt ordet ”utmaningarna” varit på plats om det gått att använda – på allvar.