Ulf Larsson

Den senaste tiden tycks dagspressens migrantsnyftisar ha avtagit i frekvens. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning av denna hypotes, men det är inte helt otänkbart att en minskad volym skulle kunna ha att göra med att det offentliga samtalet i migrationsfrågan har förändrats i en mer problematiserande riktning än vad migrantsnyftisarna erbjudit. Ett svalnande intresse skulle också kunna hänga ihop med att dessa reportage är intill döden förutsägbara och outsägligt lika varandra till både form och innehåll.

Men för alla som saknat migrantsnyftisarna erbjuder SvD, som är marknadsledande på området, en på alla vis formidabel comeback söndagen den 26 februari. När jag fick syn på reportaget formulerade jag före läsningen, mest för skojs skull, några hypoteser om texten: 1) Texten har en tydlig författarnärvaro, det vill säga att skribenten syns i texten; 2) Texten har ofta ett omotiverat närperspektiv; 3) Texten tycks eftersträva en litterär-poetisk-expressiv stil; 4) Texten erbjuder inga som helst problematiseringar av den information som presenteras. Rent övergripande förväntade jag mig att bli serverad ännu en historia om en uppgiven, bidragsfinansierad och passiviserad migrant som inte kommit igång med svenskastudier och som ägnar större delen av tiden åt att fundera över hur och när resten av familjen ska kunna komma till Sverige. Med dessa förväntningar i bagaget började jag läsa reportaget, och mina förhoppningar kom inte på skam. Först lite om de fyra hypoteserna:

Texten torde av de allra flesta uppfattas som ytterst subjektiv. Denna subjektivitet åstadkommer författaren delvis genom att själv göra sig påmind i texten genom olika pronomina i första person (hypotes 1). Det kan se ut till exempel såhär:

Vi går upp till trean i rivningshuset.

Och:

När vi går in blåser Khaled ut sista rökpuffen och stoppar nogsamt den släckta cigarrettfimpen i jackfickan.

En mer kulinariskt orienterad variant är denna:

Familjerna bjuder på maträtten Bamie: nötkött med okra – som ser ut som små saltgurkor och snart sitter vi alla vid bordet.

I nästa citat rymmer vävs författarnärvaron ihop med en känga åt Donald Trump, om nu någon i läsekretsen skulle vara oklar över vad SvD anser om honom:

Medelklassfamiljen framför oss flydde till Sverige från en vardag av så gott som dagliga terrordåd av IS i Syrien.

Det piper i våra telefoner. Nu har Trump skrivit på twitter igen.

”Fejkmedierna försöker säga att den storskaliga invandringen till Sverige fungerar utmärkt. INTE!” skriver presidenten på Twitter.

Hypotes 2 gällde textens perspektiv. Som regel saknas övergripande, generella perspektiv till förmån för ett individ- och rumsperspektiv på mikronivå. Syftet med detta är rimligen att få texten mer konkret och närvarande; man vill beröra läsaren genom något slags igenkänningsmekanism. Detta mikroperspektiv byggs upp genom en stor mängd detaljbeskrivningar, ofta utan betydelse för historien. Såhär beskrivs huset där familjen bor:

Smutsen bildar ett jordbrunt lager på den en gång vita plåtfasaden.

Nu går man in i huset:

Den förre kassören på Pepsi Colas syriska finansavdelning torkar med lugna rörelser sina blanka bruna kostymskor mot dörrmattan. 

Det är oklart vilken relevans skornas lyster, färg och typ har för storyn.

Väl inomhus serveras det kaffe, beskrivet i rena Carl Jan-stilen:

Arabiskt kaffe med mustig kropp ångar i kaffekopparna framför oss.

En ännu mer utbyggd dramasekvens har vi under ett tolksamtal:

Abeers panna veckas. Hon fångar sin mans oroande blick. Ber oss upprepa det sista om kommunplacering innan hon säger:
– Det är ju över tre veckor sedan. Varför har ingen berättat för oss?

Hon vänder ner blicken.

– Men de har kanske mycket att göra.

En bil accelererar utanför.

Vad tillför den accelererande bilen berättelsen, undrar man. Den slutsats jag kan dra av dessa otaliga inzoomningar är att de inte har någon funktion för textens egentliga händelseförlopp. I själva verket är de sin egen funktion – de utgör i sig ett individfokuserat rum för läsaren. Just detta mikroperspektiv gör säkert att en och annan läsare lättare kan se på Swiraklys problem utifrån något slags välkänt och personligt perspektiv.

De här perspektivegenskaperna hänger nära samman med hypotes 3, att texten ofta tycks eftersträva en litterär-expressiv stil. Förutom det ymniga bruket av inzoomningar manifesteras dessa ambitioner genom en hel del korta grafiska meningar som ger en lite hackig och fragmentarisk stil som (möjligen) aktiverar och berör läsaren på så vis att man ofta behöver komplettera med egen information, plus att läsrytmen påverkas av fenomenet. Här har vi några exempel på det:

Känslorna. Lättnaden. Nu skulle det nya livet öppna sig.

Och:

Khaled börjar berätta i bilen. Stötvis. När han fick sitt uppehållstillstånd samtidigt som de andra i början av november kunde han äntligen ansöka om anhöriginvandring. Hans stora mål.

Hur är det med den fjärde hypotesen då, som gick ut på att texten inte skulle problematisera den information som serveras? Först en övergripande karaktäristik:

Reportaget är producerat av en av SvD:s verkliga tungviktare inom genren ifråga, motorjournalisten Jonas Fröberg i samarbete med fotografen Malin Hoelstad. Duon har tidigare skrivit flera reportage om samma familj under vinjetten ”Familjen Swiraklys flykt”. Huvudtemat den här gången är att det egentligen inte har hänt någonting i familjens liv de senaste tre månaderna:

Borås, Sverige den 6 december 2016

Myndighetskuvertet var vitt. Tarek Swirakly öppnade det först efter en lång stunds väntan vid matbordet i rivningshuset i Borås [—] Inuti brevet låg asylbeskedet efter över ett års väntan: ”Ni har beviljats permanent uppehållstillstånd”.

Känslorna. Lättnaden. Nu skulle det nya livet öppna sig.

Men allt blev inte som man tänkt sig:

Borås, Sverige den 20 februari 2017

Nära tre månader sedan glädjebeslutet har inget hänt.

Vad är det då man hoppas ska hända?

– Vi vill starta våra liv, säger Abeer och fortsätter:

– Lära oss språket och börja jobba. Nu kan vi inte göra någonting eftersom vi inte är kommunplacerade.

Familjen har alltså vistats i Sverige i nästan ett och ett halvt år, och vad jag förstår av texten inte lyckats lära sig någon svenska. Varför inte? Någon tidsbrist är det knappast frågan om för till exempel Tareks bror Khaled, vilket SvD omnämner i ett annat sammanhang:

Med jämna mellanrum under två månader har han satt sig på buss 1 och åkt in till Migrationsverket i Borås och frågat. Han har gott om tid.

Men genrerubriken ”Fördjupning” till trots så problematiserar inte SvD språkfrågan alls, utan förklarar istället för läsarna hur det går till i Sverige:

Efter godkänd asylansökan inleds integreringen i det svenska samhället på tre sätt: Språkpluggande på SFI och intassande på arbetsmarknaden genom ett tvåårigt så kallat etableringsprogram, men allt kretsar runt att få en kommunplacering – vilket kan ske i hela landet.

Innan allt detta har skett kan inget komma igång på allvar, förklarar tidningen:

Det är efter det som livet med uppehållstillstånd kan inledas på riktigt.

Resultatet av det synsättet kan diskuteras – ett av problemen sägs ju vara att det händer för lite i Swiraklys liv. Det hade rimligen varit till mer nytta och glädje för familjen om man börjat studera svenska redan från dag ett i Sverige. Men att reportern skulle kasta fram den egentligen självklara idén att man kan lära sig en hel massa svenska utan SFI:s hjälp, särskilt om man bor i Sverige och har daglig tillgång till svenska tidningar, TV, autentiska samtalssituationer osv är givetvis otänkbart i en migrantsnyftis som denna, där ansvaret alltid tycks vara de svenska myndigheternas. I rättvisans namn ska nämnas att man berättar i aningen ljusare ordalag om hur det går för ett av familjens barn ifråga om språket:

– Ja, bra, roligt! ropar Rodan innan han drattar på ändan med ett jätteskratt. Han säger enstaka ord på svenska, ännu inte hela meningar.

Och i en bildtext får vi veta att:

Samling i förskoleklassen. Rodan har avsagt sog [sic!] den arabiska tolken och försöker förstå all svenska själv.

Khaleds tillvaro beskrivs på det sätt som dominerar i migrantsnyftisar: inget händer, allt är en enda lång och plågsam väntan på att resten av familjen ska kunna återförenas i Sverige. Passiviteten och hopplösheten breder ut sig. Khaleds fru har fått en intervjutid i maj på Sveriges ambassad i Sudan, dit hon lyckats ta sig från Syrien:

Vi frågar hur Khaled mår. Han har varit deprimerad men säger han säger [sic!] att det är bättre.

– Men om det ska dröja ytterligare ett halvår efter min frus intervju. Då blir det väldigt tufft.

Fast orken är på väg att sina efter en hopplös tur till Borås:

Borås den 22 februari 2017

Khaled tar bussen till Arbetsförmedlingen, där man säger att han ska gå till Migrationsverket. Han går de 300 metrarna dit och får beskedet att han ska gå till Arbetsförmedlingen.

Då orkar han inte mer den dagen och åker hem.

Efter läsningen kan jag konstatera att samtliga fyra hypoteser visade sig stämma; reportaget är synnerligen förutsägbart. Den bild av migranternas liv man presenterar är också helt enligt förväntan – läget verkar ju inte vara sådär helt på topp för Khaled. Men som jag har diskuterat i några tidigare krönikor så är detta slags migrantbild till stor del så ensidig och dystert vinklad att jag ofta frågar mig om den i själva verket är en medial konstruktion. Migranten framställs som en i det närmaste totalt hjälplös, smågnällig figur helt utan möjlighet att påverka sin tillvaro, där exempelvis den lilla detaljen om att man efter ett och ett halvt år inte börjat lära sig svenska eftersom man inte fått någon SFI-plats bara är just en detalj av många. Genom att ha lite mer kritiska frågor i reportaget – om språk, om anhöriginvandring, om varför man tagit sig till just Sverige – skulle i det här fallet Khaled kunnat få ge sin syn på saker och ting. Men frånvaron av problematiserande frågor skapar givetvis inga svar.

Det är alltså pessimistiskt, passiviserat och allmänt håglöst för större delen av slanten, åtminstone i textvärlden. Är detta den bild som massmedia – av någon outgrundlig anledning – vill servera den nyhetskonsumerande allmänheten? Varför?

Ett möjligt svar är att massmediernas typiska migrant i själva verket är den perfekta klienten för vad man brukar kalla Det välfärdsindustriella komplexet, som med klienter som Khaled säkerställer sin fortsatta existens. Men om bilder som den av Khaled i mångt och mycket är en massmedial produkt så gör detta slags reportage i själva verket migranterna en björntjänst.