Patrik Engellau

Jag har flera gånger skrivit att jag inte gillar den statliga Värdegrunden, till exempel här och här.

Min invändning mot Värdegrunden har i första hand varit att man inte förstår vad den innebär. Jag har sagt att Värdegrunden bara är en massa pladder med det illvilliga syftet att göra vanliga medelklassare osäkra på sina värderingar och därmed mer rådvilla och i samma mån mindre benägna att protestera mot politikerväldets misskötsel av landet. Värdegrunden är helt enkelt en härskarteknik.

Hela företeelsen är egentligen oerhört märkvärdig. En kulturs värderingar, tror jag i alla fall, brukar normalt – annat än kanske i Nordkorea – växa ur det civila samhället. Ju friare samhälle, desto mindre lägger sig staten i vad folk har för uppfattningar. Den åsiktsfrihet som vi påstår oss ha innebär ju faktiskt att man får tycka som man vill. Om jag till exempel får för mig att hata danskar har jag rätt till det (att sedan mer civiliserade bekanta kanske inte vill umgås med mig på grund av mina fördomar är en smäll jag får ta). I en demokrati får man hata vem man vill. Man får också rangordna folkgrupper och till exempel gilla israeler mer än palestinier eller vice versa. Det följer av åsiktsfriheten.

Det här med Värdegrunden lossar på denna demokratiska grundbult. (Grundbulten är inte rätten att hata ett nordiskt grannfolk, utan rätten att hysa vilka åsikter som helst såframt man inte går till handgripligheter som kan störa andra människor eller den allmänna ordningen.) Det har tagit mig lång tid att fatta hur unikt och potentiellt omvälvande värdegrundsarbetet egentligen är.

Till att börja med kan man konstatera att Värdegrunden är en relativt ny och nästan exklusivt svensk företeelse. Wikipedia skriver så här:

Värdegrund är ett svenskt och i viss mån norskt begrepp som började användas under 1990-talet i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar eller värderingar… Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen.

Om jag förstår Värdegrunden rätt – vilket jag alltså inte gör eftersom den är så otydlig –, särskilt stadgandet om ”allas lika värde”, är det enligt denna doktrin totalförbjudet, absolut haram, att hata danskar. Om en skolelev skrev en uppsats på det temat – eller ännu värre om han sade sig ogilla Pride-festivalen – så skulle hans demokratiska åsiktsfrihet troligen förintas (annat än om han bara hatade vissa danskar, till exempel anhängare av Dansk folkeparti). Så starka är dessa antidemokratiska stämningar i vårt land att jag i skrivande stund inte törs exemplifiera med andra grupper som en medborgare kan tänkas ogilla.

Värdegrundsarbetet innebär inte bara att staten naggar folkets demokratiska rättigheter i kanten (vilket Marika Formgren uppmärksammat här), utan också, vilket är delvis samma sak, att den ständigt pågående utvecklingen och förändringen av gällande moral och värderingar förflyttas från det civila samhället till politiker statliga myndigheter. Vad en lärare ska ha för uppfattningar och hur hon ska bete sig får hon då inhämta i Skolinspektionens föreskrifter och på Skolverkets kurser, inte som tidigare i samarbetet i närmiljön med elever, kollegor, föräldrar och andra delar av det civila samhälle hon tillhör.