När sanningen åter blev på modet

portrattbild-ilan

Ilan Sadé

Engagemanget för fakta och vederhäftiga nyheter tycks numera gå som en väckelse genom etablerade media. Det är nästan rörande att se hur alla sjunger sanningens lov. När bilden av Sverige som ett lyckat välfärdspolitiskt experiment utmanas, tycks gränsen definitivt vara nådd; det fosterländska blodet svallar i DN-skrapan.

Men låt er inte narras. Det är fel att måla upp detta som en kamp mellan sanningsälskare och sagoberättare. Om det bara vore så väl vore saken enkel. Båda sidorna är nämligen i mångt och mycket avspeglingar av varandra. Vad stora delar av de alternativa medierna och den nya amerikanska presidentadministrationen gör är att helt enkelt slå mot de etablerade medierna med samma metoder som dessa själva använder titt som tätt. Detta driver de sistnämnda till vanvett.

För låt oss stanna upp och rota lite bland minnen från en inte alltför avlägsen dåtid, när stridsropet inte var fakta och ”fake news” gick under den smågulliga benämningen ”tidningsanka”. Objektivitet var, som bekant, ett begrepp som misstroddes djupt bland journalister. ”Våga välja vinkel” var i stället mottot för dagen. Man talade om olika perspektiv och om påstått svaga gruppers ”rätt till sin egen sanning”. Man var helt enkelt en smula ärligare med att fakta och sanning i dessa kretsar anses som töjbara storheter.

I samhällsdebatten om mäns våld mot kvinnor förekom uppgifter om att nästan hälften av alla kvinnor har utsatts för våld, men det visade ju sig att definitionen av ”våld” var uttöjd bortom igenkänning. Det antogs – och antas alltjämt – att Sverige är präglat av en ”strukturell rasism” som blir svaret på nästan alla frågor om varför utfallen blir så olika mellan olika grupper. Miljoner och åter miljoner skattekronor har pumpats och pumpas in i organisationer som slår mynt av att bekämpa detta spöke. Vi hade historien med de apatiska flyktingbarnen, som under en tid hade en framskjuten plats i nyhetsrapporteringen och blev föremål för kampanjjournalistik från SVT:s sida, varvid viktiga omständigheter förtegs. Eller, för den delen, rapporterna om ensamkommande asylsökande som hävdar att de är minderåriga. För att inte tala om utrikesnyheterna, där vinklingen och spridandet av ”fake news” frodas när det gäller två länder: USA och Israel.

Alarmism och spridning av en negativ bild av Sverige går alltså för sig, så länge det är ”rätt” budskap som förmedlas. Nu har samma journalister, efter årtionden av postmodernt vinklade berättelser och amsagor, mage att föreläsa om vådan med vinklade, oprecisa nyheter. Trovärdigheten i det nymornade engagemanget för sanning och objektiva fakta är, milt uttryckt, frånvarande.

Nej, vad det handlar om är givetvis att fakta och sanning åter används som slagträn i debatten mellan olika sidor vilka har vinkling och förvrängning som gemensam hobby. Med andra ord inget nytt under solen. Agendajournalister inom nya media och president Trump pucklar på motståndarlägret genom att anamma vinklingen och förvrängningen som metod – om än på ett mer oförblommerat sätt.

Är detta bra? Nej, det är det inte. Givetvis är objektiv nyhetsförmedling och strävan efter att få en så heltäckande världsbild som möjligt någonting som vi måste slå vakt om och främja. Ur den synvinkeln är det förstås trevligt att begrepp som fakta, lögn och sanning har fått en renässans. Att gammelmedia sätter sig på höga hästar och utnämner sig till sanningens bästa vän är dock en aning magstarkt.