Patrik Engellau

Nästan alla människor jag träffar är bekymrade över migrantsituationen, särskilt vita män över fyrtio år. Bekymren gäller förstås den situation Sverige redan hamnat i, men ännu mer framtidsutsikterna, eftersom det cirkulerar rykten om att myndigheterna förväntar sig ytterligare 100 000 eller fler migranter årligen under ett antal år framöver. (Ja, vi lever i ett samhälle som liksom det gamla Sovjetunionen till stor del får nöja sig med rykten eftersom myndigheterna inte tycker att folket behöver informeras så noggrant om vissa obehagligheter. Migrationsverkets ”planeringsantagande” för 2017 är 34 700 asylsökande.)

Men många av dessa bekymrade vita män över fyrtio är ändå inte så bekymrade över utveckling eftersom de tror att en mental vändning hos våra ledare är på gång. De tror att makthavarna håller på att ta sitt förnuft till fånga och gradvis införa en ny och mer realistiskt återhållsam migrationspolitik.

De grundar denna förmodan eller rentav övertygelse om en pågående eller nära förestående politikvändning på det faktum att det skedde vissa åtstramningar vad gällde anhöriginvandringen för ett år sedan, att minister Ygeman, också för ett år sedan, förutskickade deportering av 80 000 personer (visserligen inte förverkligat, men i alla fall), att Tino Sanandaji fått presentera sin bok Massutmaning i radioprogram, att folk i allmänhet törs vara mer frispråkiga och, framför allt, att det omöjligen kan tänkas att politikerväldet inte skulle påverkas av de otvetydiga signalerna om oro, våld och invandrarbrottslighet från exempelvis Malmö, Örebro och Rinkeby. Politikerna är ju trots allt människor med någon sorts tankeförmåga.

Jag tror att det är det där sista skälet som förmår vita män, och många andra förstås, att intala sig att en tillnyktring är på väg. De kan inte föreställa sig att politikerväldet skulle underlåta att reagera på fakta när fakta nu håller på att bli så påträngande.

Dessa vita män och andra optimistiskt lagda människor har emellertid, enligt min uppfattning, fel. De förstår inte vilken fundamental roll för politikerväldets maktutövning som migrationen och det välfärdsindustriella komplexets övriga aktiviteter intar. Att ändra i välfärdssystemet, vilket skulle krävas för att reformera migrationspolitiken, är inte någon enkel liten justering utan att avgörande ingrepp i politikerväldets affärsidé.

Ibland föredrar makthavare att gå under framför att ändra sig. Ett exempel är det franska kungadömet decennierna före revolutionen. Staten satte genom sin upplåning bokstavligen nationens framtid i pant hos engelska banker för att ett litet antal människor som kontrollerade staten skulle kunna fortsätta sin affärsidé med baler i Versailles och motsvarande. De visste att projektet var ohållbart, men kunde inte sluta.

Ett annat exempel på sådan halsstarrighet erbjuder den karolinska krigsmakten under Karl XII. Den försörjde sig på krig, både genom rov i främmande länder och genom särskilda krigsskatter på den svenska bondebefolkningen, och kunde därför inte sluta kriga. Då fick den hellre gå under.

Jag tror att det ligger till på samma sätt med vårt politikervälde, kanske ännu mer så eftersom dagens makthavare alltid kan intala sig att de själva förhoppningsvis är ute ur leken när smällen kommer och att andra får ta hand om stöket. Våra makthavare är lika beroende sitt projekt som en alkoholist av spritflaskan. De kan inte sluta.

Men kan man inte tänka sig en kulturrevolution à la Mao Zedong? frågar du kanske. Visst, men då behövs en despotisk och hänsynslös ledare inför vilken ett helt folk darrar av skräck och vilja till underkastelse. Jag kan inte se någon sådan svensk politisk ledare. Vem skulle det vara? Se dig omkring. Fridolin? Ebba Busch?

Men jag önskar som sagt att jag har fel.