Mohamed Omar

I inlägget ”Kan man vara svensk och muslim?” den 24 februari tog jag upp en del motsättningar mellan islam och svensk kultur. Inlägget fick många kommentarer, både här på Det Goda Samhället och på Facebook. De flesta höll med om att det finns flera verkliga motsättningar mellan svensk kultur och islam.

Ett färre antal kommentatorer höll inte med mig. Det beror dock inte, förstod jag, på att de tror att svensk kultur och islam är samma sak och aldrig krockar. Alla förstår att det finns krockar. Utan de som invände hade missförstått mitt inlägg. De trodde att jag påstod att alla muslimer skulle vara på ett visst sätt och att alla svenskar skulle vara på ett annat sätt.

Något sådant påstående gör jag inte. Jag skriver om skillnader mellan svensk kultur och islam. En sådan skillnad är spritens betydelse i svensk kultur, samtidigt som sprit är haram, helt förbjudet i islam. Det betyder inte att det inte finns muslimer som dricker sprit eller svenskar som är nykterister. Det finns också ett fåtal svenskar som har konverterat till islam, men det gör inte svensk kultur islamisk eller islam till en svensk religion.

Kristendomen däremot är en svensk religion och svensk kultur är på många sätt kristen. Det beror på att svenskarna har varit kristna i tusen år. Jag är inte troende. Jag tror inte på något övernaturligt överhuvudtaget. Inte på islam och inte på kristendom. Men jag är svensk är därmed i någon mån kulturkristen.

Eftersom jag också har varit muslim vet jag hur pass kristen svensk kultur är. Vår syn på religion som något uteslutande andligt till exempel. Religion ska vara en hjärtesak. Denna syn är väldigt kristen. Få muslimer tänker så. Det beror på skillnaden mellan Muhammed, islams grundare, och Kristus, kristendomens grundare. Muhammed ledde arméer och styrde ett rike, Kristus var en förkunnare som led och dog på ett kors.

I islamiska texter skiljer man inte på religiös lag och sekulär lag. Om religionen förbjuder något, om något är haram, så är det förbjudet för alla, inte bara för de troende. Det är bland annat av den anledningen vi ser islamiska protester mot Muhammedbilder. Det finns tydliga, islamiska texter som förbjuder att man gör bilder av levande varelser, och också texter som förbjuder att man framställer Muhammed på ett vanvördigt sätt.

Bildförbudet är som sagt tydligt i islamiska texter. Det är därför det inte finns en lika rik konsttradition i islamvärlden som i väst. Men man kan hitta en del konst, även bilder av levande varelser, och till och med Muhammedbilder! När fotografiet kom blev det svårt att upprätthålla bildförbudet, idag är de flesta lärda muslimer överens om att det går an med fotografier.

När det kommer till skulpturer råder ett mycket strängt förbud. Skulpturer förknippas med avgudadyrkan och Muhammed själv befallde att de skulle förstöras. Vi ser att militanta, fundamentalistiska grupper som Islamiska Staten och Al-Qaida i Muhammeds efterföljd förstör alla skulpturer de kan hitta. Men trots detta har det rests statyer i islamiska länder. Det är dock stor skillnad mellan en europeisk stad med dess myller av statyer på gator och torg, broar och fasader, och en stad i ett islamiskt land med en enskild staty här och där, ofta resta av mer sekulärt orienterade nationalister på 1900-talet. En skulptör kan aldrig bli erkänd som en rättrogen muslim och vinna respekt i moskéerna.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli konverterade till islam i slutet av 1800-talet. Påverkad av romantiska föreställningar om Orienten flyttade han till Egypten. Han var tvungen att sluta måla för att bli accepterad som riktig muslim. Med tiden, efter 1910, började dock Aguéli längta tillbaka till måleriet. Det var dock inte helt ofarligt att vara ute och måla. I ett brev berättar han hur han blev attackerad av fanatiker: ”När jag åker ut till en by och sätter upp mitt staffli och mitt provisoriska parasoll, blir jag trakasserad utan orsak. Pengar, målargrejorna – de bara tar sakerna!”

Aguéli får anställa en vakt för att skydda sig. Efter att ha blivit misshandlad av uppretade muslimer, skriver han:

Det är nog av vidskepelse som de handlat. De se att jag är ensam ute o. sysslar med saker som de ej förstå o. som de ej ha sett förut. De inbilla sig alla möjliga galenskaper, o. ingenting i världen kan få dem att taga reson. Om jag ej kan få myndigheterna på min sida så är det rakt ingenting att göra.

De hava blivit upphetsade av någon fanatiker, som ingen kan få reda på. Liknande saker hända ofta, o. det kunde ha gått mycket värre.

I ett brev till modern i juni 1914 berättar han om sina svårigheter:

Jag vill nu sända på en höft de få tavlor jag har, möjligen någon av dessa behaga, ehuru jag så gärna velat sända något präktigt härifrån. Men då jag ej kan sätta mig ute, utan att packet kommer o. kör bort mig med stenar o. påkar. Det är inte en eller två, men flere dussin. o. polisen säger ingenting.

Tidigare hade Aguéli i många år arbetat för ett närmande mellan islam och väst. I tidningen Il commercio italiano i april 1903 hade Aguéli utropat att det var tid att ”göra slut på legenden om den muselmanska fanatismen”. Men efter ett tjugotal års erfarenhet av islam och muslimer var han alltså tvungen att erkänna att den islamiska fanatismen inte var en legend. Han blev själv drabbad.

Även i våra dagar vore det omöjligt för en västerländsk konstnär att ströva omkring på landsbygden i länder med traditionell muslimsk befolkning som Jemen, Pakistan, Afghanistan eller Egypten med sitt staffli och sina penslar och sätta sig ner någonstans och måla porträtt av byborna. Dels finns det ett hat mot väst och dels en syn på konsten som en hädisk verksamhet.

Aguéli förstod att det fanns en skillnad mellan västerländsk kultur och islam. Han blev muslim och försökte på olika sätt överbrygga skillnaderna, men insåg att det inte gick. Så småningom valde han att följa sitt målarkall, trots det islamiska förbudet, och i de sista breven uttrycker han sig allt mer kärleksfullt om sitt hemland. Han kom dock aldrig hem utan dog i Spanien, överkörd av ett tåg, i oktober 1917.