Patrik Engellau

Ett sällskap av innovationsintresserade personer där jag ingår hade årsmöte häromdagen. Mötet sköttes så föredömligt av ordföranden att det kunde avslutas på tio minuter.

Sedan blev det föredrag av en framstående riksdagsledamot som skulle tala om innovationspolitik. (Vad det nu är. Jag har decenniers erfarenhet av att prata innovationspolitik. Så småningom har jag kommit fram till att det bara handlar om att ett antal parasitära och konkurrerande institutioner ska hitta på övertygande skäl för att politikerna ska ge dem pengar varefter de parasitära tackar politikerna genom att hylla dem – politikerna, alltså – såsom varande näringslivets välgörare. Sådär fungerar det förresten i alla offentligfinansierade hjälpsystem. Själv har jag jobbat med detta i tio år inom u-landsbiståndsbranschen. Den allmänna formeln är att klienter får pengar av politiker och sedan lovordar politikerna vilket gör politikerna glada och stolta och entusiasmerar dem att hämta mer pengar hos skattebetalarna för att kunna dela ut nya bidrag och hösta in fler eloger för påstått utvecklingsfrämjande insatser. Det är en win win-situation för både politikerna och de parasitära. Skattebetalarna är inte tillfrågade.)

Riksdagsledamoten inledde med en övergripande exposé över tillståndet i nationen. Den största utmaningen är migrationen, sa han, och övergick sedan till att diskutera olika metoder att ge innovationsbidrag, varvid jag kunde konstatera att jag ännu saknar anledning att revidera min uppfattning om verksamheten.

Därefter blev det sedvanlig fråge- och diskussionsstund. Nästan hela svenska folket håller med dig om att migrationen är Sveriges största problem, sa jag för att uppmuntra riksdagsledamoten. (Det var nog uppkäftigt och kanske till och med rasistiskt av mig att kalla saken för ”problem” i stället för ”utmaning”, men det fick passera utan anmärkning.)

Det är faktiskt en monumental utmaning, sa riksdagsledamoten bekymrat.

Kan du i så fall förklara för mig, fortsatte jag, hur det kommer sig att inget parti har någon plan för hur det här problemet ska lösas.

De flesta politiker skulle nog säga att de har en plan, sa riksdagsledamoten, men jag ska vara ärlig, det ska man ju vara som politiker, och det är väl som du säger, vi har ingen plan.

Jag vet, sa jag, det har inget parti. Men varför har ni ingen plan för Sveriges viktigaste problem? Vad är skälet?

Det är inte så lätt, sa riksdagsledamoten. Jag underlät att påpeka att ledare väljs för att göra stora och svåra saker, inte för att bara glida runt och strunta i viktiga problem.

Sedan sa riksdagsledamoten något vagt om att det fanns en grupp i partiet som tänkte på det ena och det andra och som nog skulle lämna en rapport under mars. Jag släppte ämnet och lovade i mitt stilla sinne att jag skulle slå vad om nästan hur mycket som helst om att det inte under mars månad kommer någon som helst handlingsplan för hanteringen av migrationssituationen från något som helst politiskt parti.

Men har du någon föreställning om vad ditt parti eventuellt skulle kunna tänka sig att göra? frågade jag.

Det var en oförsiktig fråga som gav riksdagsledamoten möjlighet att slinka in på kvällens ämne, innovationspolitik. Han förklarade att jobben, framför allt de enkla jobben som vi behöver, skapas i småföretag och att innovationspolitiken därför måste inriktas på mindre bolag. Analysen var väl inövad och gick som en dans. Mer innovation betyder mer tillväxt, mer tillväxt betyder fler jobb och fler jobb är ju vad vi behöver med all den här migrationen, eller hur?

Och så förklarade han hur illa dagens regering sköter integrationspolitiken, tänk på invandraren som fått ett jobb och som ändå hotas av utvisning för att hans arbetsgivare förra månaden betalade 50 kronor för lite i lön! Det är ju inte klokt! Så kan vi inte ha det!

Ungefär sådan är partiernas mentala beredskap för dagens huvudutmaning.