Svart pappa, vit son

portratt-dgs-2

Mohamed Omar

Fantomen har sitt högkvarter i en grotta i fantasilandet Bengali på Afrikas östkust. Han är en av de första superhjältarna och gjorde premiär på de amerikanska dagstidningarnas seriesidor den 17 februari 1936.

I albumet ”Fantomen 1936-1996 – en odödlig legend”, som kom ut för att fira seriens 60-årsjubileum, hittar jag äventyret ”Lille Tommy”. Det publicerades första gången i dagsstrippar mellan den 20 september 1937 och den 5 februari 1938.

Äventyret handlar om hur Fantomen hittar en vit pojke i en afrikansk by. Han kallas Toma av sin afrikanske styvfar, men heter egentligen Tommy. Fantomen tar sig an lille Tommy som senare visar sig vara son till en engelsk aristokrat. De reser till London för att hitta honom.

lille-tommy-1

Jag växte upp i Uppsala med en afrikansk adoptivfar. Vi såg väldigt olika ut, och jag hade mina aningar. Men det var mer som viskningar i mitt inre eller en underlig oro. Det var först när jag var tio år gammal och gick i fjärde klass som jag fick veta vem min riktige far var. Han var dock ingen engelsk lord, utan en iransk affärsman.

Det var en klasskamrat, som också var son till en iransk man och en svensk kvinna, som berättade att han min pappa hade varit hos dem på fest dagen innan. Jag blev förstås förvånad, min pappa hade inte gått på fest, tänkte jag. Han hade varit hemma.

På samma sätt som Lille Tommy i Fantomenäventyret hade jag blivit dumpad som liten. Min biologiske far ville gå vidare i livet. Han gifte sig med en iranska och fick nya heliranska barn. Det var viktigt för honom att bilda en rent iransk familj, med persisk kultur och persiskt språk. Jag passade inte in. De föraktade också mig för att jag var uppfostrad av en afrikan. Jag var liksom besmittad.

En gång när jag var liten åkte min mamma buss. Jag låg i barnvagnen. Min biologiske far klev på samma buss. Han bara gick förbi, berättar min mamma. Han låtsades som om han inte märkte mig.

Den mesta rasismen jag stött på, där man sett ner på mig och min mor på grund av min afrikanske far, har kommit från invandrare från Mellanöstern, inte från traditionella svenskar. Jag hade till exempel en kurdisk vän som inte kunde äta mat som svarta hade rört vid.

När Fantomen lämnar djungeln och reser som en vanlig man bär han vanligtvis en fedorahatt, solglasögon och trenchcoat, och kallar sig Mr. Walker. Namnet kommer av engelskans The Ghost Who Walks – ”Den Vandrande Vålnaden”.

Fantomens hemland Bengali har vissa likheter med min adoptivfars hemland Kenya. Båda är före detta brittiska kolonier. Min pappa brukar alltid säga att det var bättre under britterna! Bengali placeras ofta på Afrikas östkust och miljön har tydliga asiatiska influenser. Min adoptivfar kommer från ön Mombasa i Indiska oceanen vid Afrikas östkust, en ö med stor indisk och arabisk befolkning. Den så kallade swahilikulturen (av arabiskans ord för kust, ”sahel”) är väldigt påverkad av arabisk och indisk kulturen. Seriens skapare Lee Falk berättade i intervjuer att han helst såg Bengali som en ö någonstans mellan Afrika och Asien!

För inte så länge sedan kunde Mombasa betraktas mera som en indisk än en afrikansk stad. Det var före självständigheten 1964 och den därpå följande stora inflyttningen av svarta från fastlandet. När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav (sv. 1956, s. 27). Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.

När jag var barn var jag inte medveten om att det fanns en religion vid namn islam. Jag hette Eddie, inte Mohamed. Den enda religion jag kände till var den jag mötte på söndagarna i S:t Pers kyrka på Kvarngärdet i Uppsala. Prästen hade munkfrisyr och jag blev besviken när jag fick veta att det inte var han som var Jesus. Det var där jag konfirmerade mig.

När jag blev äldre blev jag nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv tillsammans med min far. Det gick inte så bra på högstadiet och jag tog ett sabbatsår. Jag sökte efter en roll, ett syfte, någonstans där jag kunde passa in. Jag tog kontakt med en grupp iranska kemistudenter och de lärde mig om islam, hur man läser Koranen och utför sina böner. De lärde mig också lite persiska. Det var som om jag förberedde mig för att förenas med min far.

Knappt hade jag började lära mig om islam innan skillnaden mellan shia och sunni blev tydliga. Min far var shiamuslim och Iran var ett shiaislamiskt land. Men de flesta muslimer, även bland de jag mötte i Uppsala, var sunnimuslimer. Min kenyanske styvfar och hans familjer var sunniter. Om jag blev shiamuslim skulle jag inte passa in i min styvfars familj, om jag blev sunnimuslim skulle jag inte passa in i min biologiske fars familj. Något som också förstärkte denna motsättning var mitt efternamn, Omar.

Omar al-Khattab är den andre kalifen, Muhammeds efterträdare, som ledare för muslimerna. Han räknas som ett helgon av sunniterna, stark och rättrådig. Men shiamuslimerna ser honom som en skurk och förbannar honom. Det finns en iransk ritual som går ut på att man gör en docka som föreställer Omar, skymfar den och spottar på den för att till sist bränna upp den. Det är i stort sett omöjligt att heta Omar i Iran. Mina shiamuslimska vänner kallade mig istället Ammar.

En gång frågade jag en imam i Uppsalamoskén, en svensk konvertit som jag såg som en vän och en fadersfigur, om vi kunde fortsätta vara vänner även om jag någon gång blev shiamuslim. Han tittade på mig och sa nej. Ett kort nej och ingenting mer. Det fanns en hårdhet i hans blick och en kyla i hans röst som skrämde mig. I den stunden insåg jag att ”broderskapet” i moskén aldrig skulle kunna fylla tomheten jag kände efter min frånvarande far.

Min adoptivfar kom till Uppsala i juni 1966 som Sida-stipendiat för att studera marklära. På den tiden var Birgitta Dahl 1:e byråsekreterare vid Sida. Det var hon som tog emot studenterna. Pappa träffade henne i olika sammanhang. Han studerade på geovetenskapliga institutionen, som låg i en tegelbyggnad på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet.

Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i samlingen Skymning öfver Upsala. Du kan lyssna på den här.

13 thoughts on “Svart pappa, vit son

  1. Lars skriver:

    Mohammed really has the phenotype of a druze.Lots of them in Iran.They are also very flexible when it comes to religious matters.Almost like liberal so called jews.Which can-inpart-explain the so called mental alchemy between Mohammed and Pe Engellau.

    Gilla

  2. Min svarta skånevåg skriver:

    Onekligen intressant, Omar vet så mycket som svenskar inte har en aning om, andra folks självklara rasism är en sak, för en som rest så vet man att svenskar är ett av de mest naiva och minst rasistiska folk som finns. Japaner är rasister, araber är rasister och afrikaner är rasister. Det är nästan bara i västerlandet man gjort en medveten insats att göra sig av med rasismen, det går så klart inte, det blir bara hyckleri. Patrik skrev igår att han var 10år innan han såg en svart man, jag gissar att jag är 20år yngre men det är samma sak för mig. Jag tror att stora delar av Sverige befinner sig mentalt på samma nivå som när nan aldrig sett en svart man. De som däremot vet till exempel att det var en kurdisk familj som försökte slänga en svart man från en bro i Malmö det är journalisterna. De vet mer om Sverige än svenskarna och har på de mest fruktansvärda sätt hindrat svenskarna från att lära sig och förstå det som man vet i andra mer verklighetsbaserade delar av världen. Ondska finns, och mer av varan fanns förr utanför Sverige.

    Jag har så många referenser som liknar Omars, men ändå inte, från Ture Sventon till att ha lärt mig moral av Fantomen och Stålmannen. Man hjälper de svaga och är hård mot de hårda. Vilke moral växer vänsterliberaler upp med? Jag har ofta undrat hur de blir uppfostrade, vilka filmer de ser? Identifierar de sig med skurkarna? Nu för tiden så blandar man bort korten, de myckna vampyrfilmerna där vampyrerna inte är de onda är ett tecken i tiden. På min tid så fanns det bara en sak att göra, ta mod till sig, för det krävs, och så banka pålen i hjärtat.

    Liked by 5 people

    • Min svarta skånepåg skriver:

      Men Bengali, låg det inte granne med Rhodesia? Överste Weeks var väl en uppenbar kolonial rest, hade de inte till och med britternas kläder?

      Gilla

      • Bukfaçon skriver:

        Nja, Bengali ligger granne med Rhodia – som ju dock i serien fungerar som ett Rhodesia (före 1980) eller Sydafrika (före 1994). Överste Weeks var såklart brittisk för han blev (stf.) chef för Djungelpatrullen under den brittiska kolonialtiden. Hans efterträdare, Överste Worobu, är afrikan, tillsatt efter Bengalis självständighet.

        Det är ju ganska vanligt att militära och polisiära enheter i f.d. brittiska kolonier har uniformer med tydligt snitt från moderlandet.

        F.ö. en läsvärd berättelse, Omar!

        B

        Gilla

      • Min svarta skånepåg skriver:

        Hmm tack för rättelserna, det var fritt från minnet, 40 år gammalt.. Jag har köpt mina Tintinalbum igen, och Spirou, men inte Fantomen, får nog testa på sonen nu..

        Gilla

  3. Hortensia skriver:

    Tack, Mohamed Omar, för denna makalöst självutlämnande berättelse.

    Rubriken fick mig omedelbart, att tänka på filmen ”Svart katt, vit katt”. En hysteriskt skruvad historia, som jag (förvisso notoriskt lättroad) har sett flera gånger och skrattat lika gott åt varje gång…

    … men ”Svart pappa, vit son” är ingen lustig historia. De osannolika förvecklingarna är inte dråpliga och jag kan enkelt hålla mig för skratt inför detta ovanliga och gripande människoöde, som till läsarnas stora lycka har utmynnat i de unika erfarenheter och den visdom vi så frikostigt delges här på Det Goda Samhället – som alla svenskar borde läsa regelbundet.

    Liked by 2 people

  4. Sidonie Jansson skriver:

    Under britternas styre i Kenya kunde indierna som kom till landet under kontrakt, inte köpa mark för ett rimligt pris. Många blev butiks ägare.
    På Youtube kan man se programmet Who do you Think you are, om man inte gjort det tidigare. I ett avsnitt kan man följa filmregissören Gurinder Chadha ( Skruva den som Beckham, Bride och prejudice) söka sina rötter efter hennes far död. Hon åker med en farbror tillbaka till Kenya där hon föddes i en familj av sikher.
    Farföräldrarna lämnade Indein i samband med Indiens delning då landet blev självständigt från England 1947. De flesta sikher bodde i delstaten Punjab. En tragedi uppstod då Punjab delades och blev West Punjab i det nya Pakistan, och Punjab kvar i Indien. Gurinders släkt splittrades. I hennes familj pratade man ogärna om hennes farfars bror Ladha som hade ett förhållande med en svart kenyansk kvinna och fått ett barn med henne.
    Det är märkligt att se då hon kommer till platsen där Ladha bodde i vildmarken och byggde en vattenkvarn, att kenyanerna där inte accepterade förhållande mellan indier och svarta.
    Det är ofta inte hudfärgen som delar människor, utan religionen och olikheterna i kultur och seder. Gurinder Chadha hittar inte det där ”barnet”s eventuella avkomma.
    Hennes farmor hade 1947 rest till Indien med fem av hennes barn från England för att hitta unga män att gifta sig med hennes döttrar. Under delningen blir de tvungna att fly då inbördeskriget som Gandhi fruktade just startat mellan muslimer och hinduer. De hamnar i ett flyktingläger i västra Punjab som tilldelades det nya Pakistan
    Gurinder och hennes farbror kommer så småningom dit och hittar en stor gammal byggnad som byggts av sikherna som bodde där. Inga sikher är dock kvar där i det muslimska Pakistan. De pakistaner som bor nu där verkar okunniga (och ointresserade) av platsens historia och sikhernas öde. de använder byggnaden som vilken annan som helst.
    Den 33 mars blir det premiär för Gurinder Chadhas nya film Viceroy’s house som handlar om hennes version av delningen av Indien som ska snart ska fira 70 års av sin självständighet. Men då vill hon gärna lägga skulden av tragedin enbart på britterna, verkar det som, när man hör hennes intervju.

    Gilla

  5. 77711n skriver:

    Under 60-talet var det fortfarande ovanligt att se, och antagligen inte helt problemfritt, för vit kvinna att sällskapa med svart man, även i en studentstad. Än märkligare måste möten ha varit för vit liten son med svart pappa. Men, till syvende o sist är ändå det mest avgörande beteendet och själva uppträdandet. Intressant inblick, förklarar en del om din märkliga resa i religionen, som åtminstone jag förundrats och undrat över. Tack för dina genomgående läsvärda tankar.

    Gilla

  6. FDL skriver:

    Hmm, det är nästan som att giftemål mellan skilda folkslag ofta resluterar i extremt djupa identitetskriser hos barnen.

    Extremt intressant att få ta del av din personliga historia, Eddie, tack för att du delar med dig.

    Gilla

  7. Tommy Persson skriver:

    Vit pappa 70 år ateist med två svarta söner. Inget problem i livet, kan tänkas bli för barnbarn i framtiden pga. den ansvarslösa invandringspolitiken.

    Tommy Persson Barva Prästgård

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s