Patrik Engellau

Onsdagen den 22 februari 2017 hade Dagens Nyheter inte mindre än tre stort uppslagna artiklar i samma alarmerande ämne, nämligen det grasserande fosterlandsförräderiet. Lägg datumet på minnet, ty detta var ord i rättan tid.

Bakgrunden är att en sverigedemokratisk toppolitiker – jag vill ej ens nämna hans namn – sprider ”en negativ bild av Sverige till USA” genom att på amerikansk sajt skriva två – två! – artiklar ”som kopplat ihop den svenska flyktingpolitiken med gängvåldtäkter”.

Hur infamt detta är går knappt att säga. Flyktingpolitiken bestäms av riksdagen. Man ser alltså hur den fosterlandsförrädiske sverigedemokraten försåtligt antyder att riksdagen har något med gängvåldtäkter att göra. Snart aktar han väl inte för rov att anklaga talman Urban Ahlin för våldtäkt. Jag kokar inombords.

Som svensk måste man lägga band på sig själv. Som fosterlandsvän – till skillnad från sverigedemokraten en äkta Sverigevän –  lägger jag ofta band på mig själv när jag har med utlänningar att göra. Till exempel frågade min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro hur många migranter Sverige tog emot år 2015.

163 000, sa jag.

Oj, det var mycket, sa hon.

Jag menade inte 163 000, sa jag, och skyllde på att jag ännu inte kan så höga tal på portugisiska. Jag menade 12 000.

Det var väl ingenting, sa hon.

Det var ju inte bra, det heller, tänkte jag, för då förstår hon ju inte att Sverige är en humanitär stormakt. Så jag ändrade mig och sa att jag menade 58 000.

Sådär höll vi på ett tag och förhandlade oss så småningom fram till att Sverige tagit emot 43 500 migranter vilket var precis vad hon ansåg vara väldigt humanitärt utan att vara överdrivet mycket.

En del utlänningar har tagit del av Jimmie Åkessons omdömeslösa yttrande om att Sverige har en ”okontrollerad massinvandring”. Jag har ett stort sjå att förklara för utlänningarna att det där egentligen bara är ett översättningsfel. I själva verket har Sverige en jättekontrollerad lagominvandring. Problemet är som alla vet att ordet lagom bara finns på svenska och inte kan uttryckas på andra språk vilket gör utlänningar alldeles förbryllade.

Man kan förstås inte räkna med att alla svenskar ska ha min förmåga att i varje situation förhandla fram en korrekt Sverigebild med utlänningar. Min lösning är inte fullt skalbar. Jag har därför tänkt ut en annan lösning som skulle kunna fungera.

Hur kommer det sig att man inte vet hur taskigt folk har det i Japan? har jag frågat mig. Det beror självklart i första hand på att vi inte kan japanska, varken muntligt eller skriftligt, så information om förhållandena når oss inte på originalspråket. I andra hand beror det på att när japaner talar engelska så förstår man inte vad de säger.

Låt oss därför lära av japanerna. Vi har det bra förspänt, för utlänningar kan inte svenska. Kruxet är att svenskarna kan lite engelska eftersom ungdomar lär sig det i skolan. Men skolan kontrolleras av politiker och myndigheter. Dessa kan mycket väl bestämma att skolengelskan ska ersättas av något annat språk, förslagsvis arabiska.

En sådan reform skulle ju dessutom få en rad andra fördelaktiga effekter vid sidan av att Breitbart och Trump inte skulle få veta något om Sverige. Den skulle understryka Sveriges solidaritet med fattiga länder och eftersatta folk och ge ytterligare relief till bilden av Sverige som humanitär stormakt. Många migranter skulle få jobb som språklärare. Dessutom skulle samvaron mellan etniska svenskar och nysvenskar avsevärt förbättras och nysvensken på sitt eget tungomål kunna upplysas om den svenska synen på gängvåldtäkter. ”Du kan våldta din egen morsa, din hund”, skulle den etniske svensken snärtigt kunna tillägga med en lättförstådd och munter multikulturell formulering.