Patrik Engellau

För ett tag sedan skrev jag en text om att det är farligt om folk får för sig att deras problem egentligen beror på deras överhet, till exempel politiker, kungar, diktatorer eller andra slags potentater, samt, som en följd av detta, att alla lösningar ska komma genom överhetens gärningar.  En del kommentatorer tyckte att det var ett olämpligt påstående från min sida med tanke på hur mycket skada de styrande potentaterna faktiskt gör exempelvis i ett land som Sverige.

Detta är en betydelsefull fråga som är väl värd att brottas lite med. Det är inte självklart vem som har huvudansvaret för olika tillkortakommanden som drabbat i det här fallet Sverige, om det är politikerna eller om det är vi medborgare själva. Ej heller är det uppenbart om överheten eller medborgarna är bäst skickade att rätta till eventuella fel.

Låt mig exemplifiera med de två oftast diskuterade problemområdena, migrationen och skolan.

När det gäller migrationen har Sverige länge varit ett öppet mål på grund av vår – här betyder ”vår” hela folkets – naivitet i kulturfrågor. Nu levande svenskar har inte upplevt annat än vår egen, totalt homogena kultur. Själv var jag säkert tio år innan jag ens såg en svart person. Vi hade sett andra kulturer i filmer och läst böcker om dem, men att de faktiskt i grunden var djupt olika oss själva, den tanken kunde inte tränga in i vårt medvetande. Vi var alla lika troskyldigt blåögda som Stiftelsen Expo som förklarar att mångkultur är som spaghetti bolognese, en italiensk maträtt som funnit fäste i svenska kök under beteckningen spagetti med köttfärssås och därmed får tjäna som själva inbegreppet för multikultur. Expo verkar mena att det bara är kryddorna och klädedräkterna som skiljer kulturerna åt. (Jag översatte från Expos hemsida för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. Hon vred sig av skratt. Hon tycker svenskarna är vansinniga. Och då har jag ändå inte berättat om att svenska domstolar frikänner våldtäktsmän som påstår sig ha sovit medan våldtäkten pågått.)

Detta är grunden för migrationsdilemmat. Men under det senaste året, kanske åren, har ansvarsförhållandena förändrats avsevärt. Medborgarna har dragit öronen åt sig, men politikerna har ångat på i en så okänsligt välkomnande extas att till och med Migrationsverket för snart ett år sedan bad politikerväldet att lugna sig.

Min uppfattning är att det definitivt är politikernas fel att vi nu har ett till synes ohanterligt migrationsdebacle framför oss snarare än bara ett besvärligt strul. Och framför allt är de åtgärder som nu behövs – invandringsstopp, till exempel – något som vi medborgare saknar verktyg att genomföra utan helt och hållet åligger politikerna.

Skolans problem känns mer fifty fifty. Politikerna och de övriga pk-isterna i det välfärdsindustriella komplexet har naturligtvis ett avgörande ansvar för misslyckandet. Men vi medborgare är lika stora bovar (och till medborgarna räknar jag även skolans personal, absolut skyldig). Både föräldrar och lärare har abdikerat från sina huvudroller, som är att vara auktoriteter vid uppfostran av det uppväxande släktet. Jag säger inte att vi alla släppt ungarna vind för våg, men nästan. När föräldrarnas lust till eget självförverkligande tar överhanden över plikten att fostra kommer nederlagen som ett skott på posten. (Jag säger inte att föräldrarnas nya värderingar är obegripliga. Tvärtom. Det är ofta roligare att ägna sig åt bergsklättring och skådespeleri än att traggla tyska verb med sina snoriga ungar. Överklasser som haft råd att låta sina barn omhändertas av andra vårdnadshavare än föräldrarna har alltid gjort det. Det gick bra i det viktorianska England. Men svenska kommunala skolor kan inte leva upp till Etons roll.)

Slutsatsen av dessa resonemang är följande: ja, jag tror snabba och korrekta beslut från politikernas sida är nödvändiga och skulle kunna göra underverk för migrationssituationen, men nej, jag tror inte på några quick fixes för skolan. För att greja skolan måste nationens ledare nämligen, tror jag, locka svenskarna att tänka annorlunda medan detta är inte lika nödvändigt när det gäller migrationspolitiken.

Fast om du argumenterar att politikerna inte kan göra det de bör göra med migrationssituationen eftersom svenska folket gillar den multikulturella godhet som ligger bakom och att det krävs ett allmänt nytänkande bland medborgarna även på den punkten så hör jag vad du säger. Men jag tror inte på det. Jag tror att det nytänkandet slagit igenom med full kraft under det senaste året. Inte ens våra döttrar orkar längre försvara migrationspolitiken.