Mohamed Omar

Kvinnorna i den svenska delegationen till den islamiska republiken Iran täckte sig i sjalar, sedan ställde de upp sig på rad för hela världen att beskåda. En triumf för islamismen, ett nederlag för väst. Jag tror inte ens att de själva förstår att de användes som pjäser i ett spel, i en kraftmätning mellan islam och väst. Jag tror att de var naiva.

För många svenskar tror inte på ”civilisationernas kamp”. De tror hellre på sina idéer om fredlig samexistens, samarbete och harmonisk mångkultur än på vad de faktiskt ser. Det vi ser i världen och våra egna samhällen är en kamp mellan konkurrerande värdesystem, där grupper strävar efter att dominera över andra grupper. De som beskriver verkligheten som den är anses störa friden. Man föredrar att vistas i idéernas värld.

Vi i väst måste förstå att även om vi är för fina för att tala om kamp och konflikt, så är det exakt så islamisterna uppfattar världen. När en kyrka byggs om till en moské i London eller Paris ser de en framryckning för den egna gruppen och en reträtt för väst. När en europeisk kvinna konverterar till islam och beslöjar sig stärker det deras moral. Känslan av att ”vi vinner, väst förlorar”. Det är bara att gå in och läsa på islamistiska sajter och ser hur de tolkar nyheter och beskriver världen.

Eftersom många västerlänningar inte tror på civilisationernas kamp kommer de, i sin naivitet och välvilja, att begå misstag. Det var till exempel ett misstag av den svenska regeringen att visa upp sig i islamiska sjalar i Iran. Hade man förstått den konflikt som finns mellan islam och väst och hur den andra sidan uppfattar dessa bilder hade man nog inte gått med på det. Hoppas jag inte.

Vi förstår inte att våra eftergifter, som vi tror ska tolkas som välvilja och respekt, i många fall leder till motsatsen: ett ökar förakt mot väst och en stärkt uppfattning om att väst är på nedgång.

I Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok Nomad från 2010 skildrar hon sin resa från islamist till upplyst demokrat. Hon gick från att hata till att älska väst. Hon växte upp som somalisk muslim och känner den islamiska kulturen från insidan. Hirsi Ali konstaterar att det pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam:

I Europa och USA är det många som ifrågasätter att det faktiskt pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. Men en radikal muslimsk minoritet är övertygad om att islam är under belägring, och denna minoritet brinner för att segra i det heliga krig som förklarats mot västerlandet. Det som denna minoritet i slutändan vill åstadkomma är att återinföra ett teokratiskt kalifat i muslimska länder och föra det vidare till resten av världen.

Vissa har argumenterat för att när västerlänningar besöker islams länder får de lov att anpassa sig till islamisk lag. Jag köper inte det argumentet. För jag ser inte islamisk lag och moderna, västerländska värderingar som jämlika. Jag tror att västerländska värderingar är överlägsna.

Men det märkliga är att västerlänningar inte bara förväntas anpassa sig i islamvärlden utan även i sina egna hemländer. När Irans islamistiske diktator Hassan Rouhani besökte Rom täckte man över statyerna i de Kapitolinska museerna för hans skull. Rouhani visade ingen respekt för vår västerländska konst, tvärtom. Inget vin serverades heller till middagen. Så det är alltid väst som ska anpassa sig, både borta och hemma.

Italienarna borde vara stolta över sin konst och sin kultur. Har inte den islamiska republiken större anledning att skämmas för sitt kvinnoförtryck, sin religiösa inskränkthet och sin brist på demokrati?

Men vad skulle då den svenska delegationen göra? Man skulle ha vägrat att anpassa sig. Om den iranska regimen behöver oss går de med på våra krav. Vi borde stå på oss och visa att vi sätter våra värderingar, som respekten för kvinnan, högre än affärer. Faktum är att vi klarar oss utan goda relationer till diktaturen i Iran.

Men för att en sådan rakryggad hållning ska vara möjligt krävs en insikt om att det pågår en civilisationernas kamp. Och en sådan insikt finns inte ännu. Vi är naiva.