Patrik Engellau

Sverige excellerar i att inte lösa sina problem. Exempelvis pekar Magnus Norell i Göteborgs-Posten ”på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa” jihadistreseterror. Och så har vi skolan och no go-zonerna och allt det andra. Till nöds kan politikerna mumla något om att de sett felen och nyligen har löst, eller kanske just nu håller på att lösa, eller kanske alldeles strax kommer att lösa problemen på ett för alla tillfredsställande sätt. I verkligheten sker emellertid ingenting. Status quo regerar med bedövande kraft.

Vi som inte gillar läget – och vi utgör väl en klar majoritet av landets röstberättigade befolkning om man räknar dit alla sverigedemokrater plus de antagligen lika många som är missnöjda men inte tror på sverigedemokraterna – är dock rätt verkningslösa. Vi lyckas inte formulera ett budskap. Vi kannstöper och argumenterar och försöker övertyga makten, men makten lyssnar inte. Det här med demokratisk debatt, logisk argumentation, pålästhet och kunskap verkar inte vara dagens framgångsformel.

Jag tror att vi befinner oss i en asymmetrisk situation. Det betyder att olika parter i en konflikt har olika information och olika synsätt. Att sådant förekommer har väl mänskligheten varit medveten om sedan dag ett, men om man vill ha nobelpriset för något som alla redan vet så måste man döpa om det till något svårförståeligt. Detta har alltså skett varefter ett antal nationalekonomer år 2001 fick ekonomipriset för teorier om asymmetrisk information.

I det här spelet finns två spelare som alltså tänker olika vilket gör att den ena alltid drar det kortaste strået. Spelarna är Makten och Populisterna. Populisterna tror att de ingår i ett gemensamt ”vi” tillsammans med Makten. De tror att Makten och Populisterna har gemensamma intressen. Populisterna säger därför sådant som ”ju snabbare vi tar till oss den insikten, desto snabbare kan vi lösa våra problem”. Vad de menar är att ju snabbare Makten, trots sin PK-istiska förvirring, tar till sig av det uppenbara ljuset, desto fortare går det att lösa Sveriges problem. Populisterna föreställer sig att Makten vill samma sak som Populisterna, det är bara det att Makten har någon sorts beklaglig bokstavskombination, typ ”faktaresistens”. (Betänk följande sats: Min slavdrivare är egentligen en hyvens karl, det är bara det att stackarn är faktaresistent så han begriper inte hur han plågar mig.)

Populisterna har alltså en grundmurad tilltro till att det finns ett gemensamt ”vi” som förenar dem med Makten eftersom båda parter trots allt har svenskt personnummer. Om bara Mohamed Omar och Tino Sanandaji fick tillfälle att prata med Anna Kinberg Batra så skulle marschen mot återställd ordning snart vara inledd. Det påminner om ryska muzjikers (bönders) djupa tro att tsaren ville dem väl men var vilseförd av munken Rasputin. Det som kännetecknar Populisterna är att de bibehåller sin klockartro på Maktens välvilja hur mycket Makten än manifesterar sitt förakt för dem.

Makten tror emellertid inte på något gemensam ”vi”. Makten har visserligen makt, men inte så mycket att det räcker både till att själv hålla sig i orubbat bo och samtidigt till att tillgodose Populisternas önskemål. Det heter att Populisterna kommer med ”överbud”. Makten vet att den måste prioritera och då prioriterar den sig själv. Den låtsas förstås att den erkänner ett gemensamt ”vi” för att inte göra Populisterna misslynta.

På det viset, tror jag, kan man förklara den kanske unika svenska kombinationen av Insikt om problemens existens och karaktär samt Frånvaro av trovärdiga åtgärder eller ens vettiga resonemang om trovärdiga åtgärder.

Fattaru? Om man ska deportera 80 000 personer så kan man inte diskutera med landets samlade socialsekreterare, utan då gäller det att skruva upp Leviatan till stordåd. Vilket i sin tur, nota bene, förutsätter att den politiska makten börjar stödja sig på medelklassen och rättsstaten och det statliga våldsmonopol som är grunden för medborgarnas trygghet, inte på socialsekreterarna och det välfärdsindustriella komplexet.

Det är denna omvandling som Makten värnar sig emot. Den är plågsam för Makten. Vi Populister främjar ingen omvandling när vi låter Makten ta skydd bakom det förrädiska ”vi”. I Maktens ”vi” ingår inte Populisterna, utan bara socialsekreterarna.