Patrik Engellau

Årets mest uttjatade ämne? Skulle tro det. Jag googlade och fick 448 000 träffar som jag studerade under några timmar utan att bli klokare. Jo, jag insåg att nästan alla anser att det finns svenska värderingar och att de är bra och att de bör artikuleras och följas. Men vilka dessa värderingar är fick jag inte klart för mig annat än att man i Sverige ska följa lagen och att kvinnor ska vara jämställda med män (och troligen varit unikt jämställda i århundraden).

Det brister alltså i konkretion. Detta tål att tänka på. Varför ska det vara så himla svårt för folk – och det verkar gälla såväl ledande politiker och journalister som till och med Hans Majestät Konungen – att rada upp ett gäng tydliga etiska hållpunkter som gäller i vårt land? Själv skulle jag kunna hålla på hur länge som helst: hålla tider, göra hemläxor, respektera auktoriteter, inte förhäva sig (Jante får ej förglömmas), inte cykla på trottoaren, ta ansvar för sin familj, till exempel noggrant följa barnens skolgång och förhöra dem i läxläsningen, ständigt anstränga sig och försöka bli bättre, försöka hjälpa sina kollegor i stället för att bara konkurrera med dem, kort sagt bekämpa sin medfödda missunnsamhet, ja, du ser, det finns hur många svenska viktiga värderingar som helst – och då har jag inte ens nämnt den underliga och troligen unikt svenska etikettsregeln att män ska klä sig i svarta skor när de går på kalas efter klockan 18. Varför ska sådant här vara så svårt för landets eliter att rada upp?

Jag tror att förklaringen är enklare än man kanske föreställer sig. Eliterna har inte dessa värderingar – eller kanske snarare att de har dem, men inte törs ge uttryck för dem eftersom de inte är särskilt politiskt korrekta. Vadå göra läxor med barnen, tänker du inte på de elever vars föräldrar inte kan svenska en gång, tycker du att de ska komma på efterkälken? Hålla tider? Är du rasist, eller? I många kulturer är det självklart att man kommer sent. Hjälpa kollegor? Lätt för dig att säga som fått ett jobb över huvud taget! Tänk lite på alla dem som diskrimineras på arbetsmarknaden innan du kommer med sådana där bigotta tillrättavisningar!

Så vad återstår för dessa stackars politiker och opinionsbildare att göra sedan de väl bekänt sig till de säkra basvärderingarna, alltså att lagen gäller och att jämlikhet råder? De övergår därefter till PK-pladder om att ”vi verkligen måste tala om det här”, om allas lika värde, om att svenskar har svårt för kulturkrockar, att rasism är fult och så vidare.

Debatten om den svenska kulturens karaktär och om svenska värderingars eventuella existens vaknade yrvaket någon gång förra våren och nådde sin förvirrade höjdpunkt kring Almedalen, när partierna allihop misslyckades med att säga något meningsfullt i ärendet, och verkar nu vara på väg att få andnöd och kvävas. Det är inte alls bra. Samhällen behöver hela tiden förfina och utveckla sin självförståelse. Aforismen Gnothi seauton (Känn dig själv) har blivit tillskriven jag vet inte hur många grekiska filosofer som den individuella vishetens grundbult. Den gäller inte bara individer, utan även samhällen.

Varför har vi så himla svårt att säga något om oss själva som tyder på självinsikt? Jag tror att det beror på att vi har två stycken motsägelsefulla värderingspaket som slåss om herraväldet över Sveriges självförståelse. Å ena sidan finns medelklassens sunt förnuft- och erfarenhetsbaserade värderingar vars yttersta mening och syfte är att hjälpa medborgarna att tänka sådana tankar att det går bra för dem i livet och därmed för det samhälle i vilket de lever. Å den andra sidan finns PK-värderingarna vars syfte inte är att sporra medborgarna till ansträngning och nya tag, utan tvärtom att ge dem tröst och absolution för deras misslyckanden samt att inspirera skamkänslor hos de medelklassare som står på egna ben och därtill bär dem som inte gör det.