Tuppen på gödselstacken

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag var nyligen på skidsemester i Frankrike och träffade en fransman som ville veta allt om Sverige.

Allt? sa jag.

Allt, sa fransmannen.

Jag tog ett djupt andetag och satte igång.

Det var en gång ett land, sa jag, som för sådär hundrafemtio år sedan var Europas kanske fattigaste. En fjärdedel av befolkningen for till Amerika för att kunna försörja sig. Då kanske du förstår. Fattigdomen gjorde att folket måste arbeta flitigt för att kunna klara livhanken. Framför allt hade folket ingen lust att försörja en överklass av lättingar. Människorna hittade på en lag som hette Jante-lagen och som innebar att ingen fick sticka upp och anse sig förmer. Du ska inte tro att du är något, sa lagen. Å andra sidan fick ingen avvika nedåt genom alltför utmanande elände, då hjälpte kollektivet till att dra honom upp igen. Det kallades för solidaritet. De som var rika fick inte visa upp sin rikedom.

Verkar trist, sa fransmannen.

Kanske det, sa jag, men det var bra för landet. I stället för att pråla med sin rikedom skulle de rika investera och bygga industrier och skapa jobb. På det viset var alla människor rätt jämlika. En ann var så god som en ann.

Hm, sa fransmannen, jag fattar. Det måste bli en hel del utveckling om ett sådant folk lägger manken till.

Det blev det, sa jag. Folket piskade sig själv till hårt arbete, hederlighet, ansvar och solidaritet. Men piskor är inte så kul, det är samma med mentala piskor som med fysiska, så i takt med den fina utvecklingen och det tilltagande välståndet så slutade man att piska sig själv och la piskorna på hyllan.

Det går att förstå, sa fransmannen. Barn till ambitiösa och flitiga föräldrar som skaffat sig rikedom i livet är inte alltid så noga med de där dygderna. Livet leker för dem och de leker med livet.

Och så var det en annan sak, sa jag. När folket härskare betraktade landets framgångar fick de hybris och intalade sig att allt var deras förtjänst.

I Frankrike har vi ett talesätt, sa fransmannen, om tuppen som står högst upp på gödselstacken och gal om att han skitit ihop allt själv.

Ungefär så, sa jag. År 1974 började folkets härskare gala särskilt högt. De antog en ny regeringsform där de åtog sig att greja allt som folket ville ha, utbildning, bostad, arbete, hälsa och sådant.

Det gick förstås åt pipan? sa fransmannen.

Tja, sa jag, det bidrog nog till att ytterligare undergräva de gamla välsignelsebringande värderingarna, men kulturer är sega, så landet lufsade på rätt bra i alla fall.

Jaha, sa fransmannen, vad hände sedan?

Sedan fick landets härskare i sitt övermod för sig att de skulle ge utbildning, hälsa, bostad och arbete åt alla människor i hela världen som orkade komma dit och be om det.

Var de vansinniga? sa fransmannen storögt.

Kanske, sa jag, men egentligen var det bara så att de trodde på sin egen teori om att de hade magiska krafter att skapa välstånd. Fri gödsel till alla, kunde din franska tupp ha galt och sedan försökt skita ihop till nya stackar. Men hur mycket han än gol skulle det inte ha blivit mer gödsel utan bara en massa störande oljud. Det var samma sak med det här landets härskare. Det blev bara prat och tomma löften.

Säg inget mer, sa fransmannen. Nu vet jag allt om Sverige.