Min disciplin, nationalekonomin, har genomgått en sorglig utveckling under gångna årtionden. Ständigt större resurser och talang ägnas åt esoteriskt modellbyggeri med begränsad räckvidd på bekostnad av empiri. Även den rena teorin har fått maka åt sig till förmån för finurliga modellkonstruktioner, en slags fetischer, med begränsad anknytning till den verkliga världens förhållanden. En elegant modell, om än värdelös i praktiken, garanterar publicering i de fina akademiska tidskrifterna och säkrar därmed författarens yrkeskarriär. Vidare bearbetningar av modellen och tillämpningar på en imaginär värld leder till ytterligare meriter. Nationalekonomi ses allt mera som ett tillämpningsområde för matematiska och statistiska metoder på mer eller mindre stiliserade ”fakta” med obetydlig bäring på samhällsekonomin.

Det är inte bara jag som tycker så. Bloombergs, en ledande institution, tillika kunskapskälla inom finansiell ekonomi, uttryckte sig om möjligt ännu mera drastiskt i en ledare på sin hemsida nyligen: Nationalekonomin som vetenskap verkar vara på reträtt. Framstående teoretiker har fjärmat sig från verkligheten i ambitionen att bygga eleganta och konsistenta matematiska modeller byggda på helt orealistiska antaganden. Före 2008 års finanskris hade finanssektorn ingen plats i de flesta makroekonomiska standardmodeller. Modellernas struktur ignorerade dessutom skatters och offentliga utgifters effekter på ekonomin. Inte konstigt då att de utgjorde usla verktyg för att hantera 2008 års kris, den djupaste sedan 1930-talets depression. Lyckligtvis bortsåg politikerna från den moderna makroteorin och lät sig i stället vägledas av gammalmodig keynesianism, sedan länge uträknad av akademierna. Makroekonomerna har fortfarande inte tagit intryck av dessa erfarenheter. En genombläddring av de mest framstående vetenskapliga tidskrifterna bekräftar att matematisk konsistens fortsätter att överflygla empirisk relevans.

De akademiska ekonomernas skrå verkar ha givit upp, och förefaller acceptera, rentav uppskatta att modellerna härskar, samtidigt som vi alla står rådlösa inför de historiskt unika förhållanden, med negativa räntor, exceptionell monetär expansion och uppblåsta, på sikt ohanterbara budgetunderskott som växt fram efter den djupa finanskris som drabbade världen för snart tio år sedan.

Vetenskapliga framsteg i de flesta discipliner bygger på teoretiska genombrott. I makroekonomin har teoretikerna tvärtom hållit tillbaka utvecklingen. Detta sakernas tillstånd måste brytas, annars förpassas disciplinen till irrelevansens skymning.

Ferdinand Banks, en ekonomkollega av amerikanskt ursprung, verksam sedan mycket länge i Sverige med stort ego och obetvinglig lust att häckla sina yrkesbröder, var klart orättvis mot Ragnar Bentzel, en av efterkrigstidens främsta svenska ekonomer, när han sa att dennes viktigaste roll i nobelpriskommittén var att välja rätt viner till nobelmiddagen. Ibland slår dock Banks huvudet på spiken, som när han beskriver rådande förfall i nationalekonomin med följande träffande formulering: ”Vetenskapens ändamål är att förstå hur världen fungerar. Nationalekonomins ändamål är att förstå hur ekonomiska modeller fungerar. Således är nationalekonomi inte en vetenskap.”

En märklig parallell har under gångna decennier också komprometterat klimatvetenskapen. Likheten är både slående och skrämmande. Konsistenta datoriserade klimatmodeller dominerar, och när de alltsomoftast misslyckas med att ta fasta på och förklara den verkliga utvecklingen, får verkligheten maka på sig – det är modellen som gäller. Tidningarnas ofta dramatiska rubriker baserade på alarmistiska beskrivningar av kommande katastrofer utgår inte från empiri och observationer av vad som faktiskt hänt utan baseras i regel på resultaten från körningar av klimatmodeller som regelbundet nyttjar suspekta selektivt handplockade data och bygger på tvivelaktiga antaganden om sammanhangen.

Precis som i nationalekonomin leder detta till handfallenhet och bortförklaringar av framväxande fenomen som modellerna inte lyckas fånga: avtagande takt i havsnivåhöjningen sedan mitten av 1900-talet; växande ismassa i Antarktis; näranog stiltje i global uppvärmning sedan seklets början; ingen ökning i global orkanfrekvens. Precis som i nationalekonomin måste rådande tillstånd inom klimatvetenskapen brytas, annars förpassas också den disciplinen till irrelevansens skymning.

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet med naturresurser och råvarumarknader som forskningsspecialitet