Ilan Sadé

Tre medarbetare på Sveriges Television, däribland journalisten Fredrik Önnevall, dömdes härförleden av Malmö tingsrätt till villkorlig dom och samhällstjänst för att ha smugglat en syrisk pojke från Grekland till Sverige. Smugglingen dokumenterades noggrant och sändes i SVT i programmet ”Fosterland”. Tingsrätten har helt enkelt blivit förevisad de relevanta delarna av programmet, varpå ansvar för brott har ådömts de tre i SVT-teamet. Hovrätten över Skåne och Blekinge lär pröva fallet senare i år efter ett förväntat överklagande.

SVT-medarbetarnas gärning har förstås diskuterats i media, liksom uppgiften att SVT tydligen betalar sina medarbetares advokatkostnad. På tidningarnas kultursidor görs det förstås gällande att de borde ha frikänts i barmhärtighetens namn. Andra uttrycker visserligen förståelse för gärningen och menar att den var moraliskt riktig, men inser samtidigt att vissa gärningar kan vara både moraliskt riktiga och olagliga. Civil olydnad, med andra ord. Att äktenskapet mellan lag och moral inte alltid kan vara friktionsfritt är en helt korrekt och mogen iakttagelse, som kultursidesnissarna verkar ha svårt att begripa. Frågan blir förstås då om SVT-teamet gjorde moraliskt rätt. Den tredje linjen, som jag själv lutar åt, även om jag även har ett ben i linje två, går ut på att det hela var såväl olagligt som omoraliskt.

Med detta sagt är Malmö tingsrätts dom ändå en illustration över vilken schizofren tid vi länge har levt i när det gäller asylmottagandet. Det som Fredrik Önnevall med flera har dömts för är nämligen själva grundförutsättningen för att de stora migrationsströmmarna över huvud taget ska nå Sverige. Vilket får mig att minnas sensommaren och hösten 2015.

I ett inlägg på Det goda samhället från just den tiden uttryckte jag min bestörtning över att landet tycktes ha hamnat i ett undantagstillstånd och att andra krafter än staten verkade ha tagit över. Det var en märklig upplevelse att åka från Köpenhamn till Malmö under de där febriga månaderna. Överallt fanns det personer iförda reflexvästar som snabbt och effektivt lotsade de nyanlända till Malmö. Vilka som var uppdragsgivare var oklart, men västarna gav ett slags nimbus av myndighetssanktion. Jag kunde inte undgå att märka att nästan samtliga västbärare själva hade sitt ursprung i Mellanöstern. Väl i Malmö organiserades rena välkomstfesten i stationsområdet, med Röda korset, ”Refugees Welcome” och trossamfund. Med kulörta lyktor och allt. Stefan Löfven talade i huvudstaden om ett gränslöst Europa. Detta var förstås ett par månader innan den 24 november 2015, då regeringen kastade sig på nödbromsen och Romson föll i tårar.

Som sagt: Det knepiga är att det välfärdsindustriella komplexets festival hösten 2015 byggde på just det som Önnevall med flera har blivit dömda för. Han gjorde ju bara det som systemet förutsätter, eller rentav kräver – därtill på ett utomordentligt säkert sätt för den smugglade! Hundratusentals asylsökande har tagit sig hit på det vis som leder till bestraffning i svenska domstolar om medhjälparna lagförs och överbevisas.

Sällan har väl paradoxen blivit tydligare i och med Malmö tingsrätts dom. Det här hänger ju inte ihop någonstans. Och sällan har behovet av ett helt annat system för asyl, baserat på fastställda kvoter, varit mer trängande än nu.