Patrik Engellau

Få sanningar har under de senaste decennierna trumfats in med större emfas och med mindre verkan är denna: det går inte att samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat av svensk modell. Sedan något år tillbaka är denna sanning dock uppenbar för alla. Ändå sker ingenting i politiken för att hantera dilemmat.

(När jag säger ”ingenting” menar jag i stort sett ”ingenting”. Jo, politikerna pratar på ett nytt sätt. De säger till exempel att det skett åtstramningar vid gränserna. Det har det inte. Visserligen sjunker antalet ankommande migranter, men det beror på annat än åtgärder genomförda av svenska makthavare, till exempel mutor till Turkiet för att turkarna ska förhindra migranter att resa till Grekland. ”Mutor” är möjligen fel ord. En sorts tjänsteexport, kanske?)

Det som visat sig inte fungera är att tillåta utlänningar att kliva rakt in i det svenska välfärdssystemet och dra nytta av dess förmåner. Vad gör man då (”man” betyder i det här fallet de politiker som är vårt lands härskare och förväntas utarbeta fungerande lösningar till situationer som denna)? Vi börjar först nu inse vad det betyder att denna ordning inte fungerar. Tydligast blir det när kommunerna inte har råd och slutar följa lagen. Hultsfreds kommun har öppet deklarerat sin avsikt att bryta mot lag och det är rimligt att tro att andra kommuner kommer att följa detta initiativ.

Vi kan alltså inte ha det som vi har det. En radikal lösning, åtminstone i teorin, vore att helt enkelt eliminera delar av välfärdssystemet lika för alla, härfödda som därfödda. Till exempel kan riksdagen besluta att upphäva den fria tandvården och all utbildning över grundskolan och låta folk betala för sådant själva ur egen ficka, samma sak för gammalsvenskar som för nyanlända. Jag säger inte att detta är en bra lösning, men det är en typ av lösning som administrativt kan fungera bra eftersom myndigheterna inte hamnar i svåra bedömningar om vem som ska ha och vem som inte ska ha. Samma regler för alla.

Däremot tror jag tills vidare att det vore självmord för ett politiskt parti att gå till val på något sådant. Det kommer därför inte att hända.

Då återstår två andra slags ”lösning” som kan tillämpas var och en för sig eller i kombination. Den första är att införa tvärstopp för all invandring. Inga anhöriga, inga kvotflyktingar, inga asylsökande, ingenting. Den andra sortens ”lösning” är att välfärdssystemet under viss tid ransoneras för nyanlända, till exempel att en nyanländ som fått uppehållstillstånd får sjukvård och skola för barnen, men ingenting annat förrän de blivit medborgare och därmed kvalat in i välfärdsstaten. (Naturligtvis måste regelverket för beviljande av medborgarskap noga eftertänkas, men det borde ske i vilket fall som helst.) Till exempel kunde man tänka sig att regelverket för ”papperslösa” tillämpades för alla som fått uppehållstillstånd men ännu inte beviljats medborgarvärdighet.

Denna senare ”lösning”, eller kombination av ”lösningar”, är, tror jag, den enda modellen som är både politiskt och administrativt genomförbar. Visst skulle det heta, och med viss rätta, att detta betydde att Sverige införde en sorts apartheidsystem med olika regelverk för olika befolkningsgrupper.

OK, ingen av dessa lösningar är bra, i varje fall inte om man jämför med det idylliska svenska välfärdssystem som vi för några årtionden sedan trodde var för evigt inskrivet i Sveriges DNA men vars skörhet numera blivit så sorgligt uppenbarad för oss. Det är plågsamt när alla tänkbara handlingsalternativ representerar försämringar jämfört med det idealsystem vi vant oss vid, men vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och försöka göra det bästa av situationen.

Inte ens det gör emellertid våra härskare. De väljer i stället att blunda.