Patrik Engellau

Nyligen publicerade Tino Sanandaji en tätskriven bok på 371 sidor om den svenska migrationssituationen. Den heter Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende (Kuhzad Media). Tino är kanske den mest hänsynslöst sanningssökande och uppriktiga forskare vi har på det här området och Massutmaning kommer sannolikt att bli ett slags bibel eller uppslagsverk under några år framöver.

Jag ska inte recensera boken. Läget är ungefär som du befarar eller, om du trodde som jag, kanske lite värre. Det som är bra med Tinos skrift är att den känns trygg, säker, pålitlig och noggrann. Om Tino efter några sidors förklaringar om statistikens konstruktion kommer fram till att andelen förvärvsarbetande 20 – 64 år för födda utanför Europa år 2015 var 53,6 procent så tror man att det var just 53,6 procent. Det hela känns solitt som en Mercedes-Benz.

Låt mig bara citera några avslöjande meningar ur boken:

Påståendet att flyktinginvandring är nödvändigt för att hantera den åldrande befolkningen är helt enkelt en skröna, som politiker gärna upprepar för att vanligt folk inte är insatta i demografiska kalkyler och därför lätta att vilseleda. Eftersom påståendet om flyktinginvandring som lösning på en åldrande befolkning har upprepats så många gånger av diverse politiker tror många att det måste baseras på fakta, trots att alla officiella kalkyler visar på motsatsen.

Läs den första meningen igen från ”Påståendet” till ”vilseleda”. Innebörden är egentligen oerhörd. Politikerna gillar alltså flyktinginvandringen (av någon oförklarad anledning) och vill få medborgarnas stöd. Men eftersom det saknas tillräckligt vägande skäl uppfinner politikerna ett falskt skäl som medborgarna har svårt att genomskåda.

Läs sedan den andra meningen från ”Eftersom” till ”fakta”. Minns du vem som tillskrivits sentensen ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning?”

Läs slutligen den sista bisatsen från ”trots” till ”motsatsen”. ”Officiella kalkyler” betyder i stort sett kalkyler från myndigheter. Tino säger alltså att det inte är myndigheterna som ljuger och hittar på, utan andra, till exempel politiker och olika slags aktivister. Tino exemplifierar med Pensionsmyndigheten, som i en rapport förra året angav att en genomsnittlig ny invandrare från ankomst till död kommer att belasta pensionssystemet med en nettokostnad på 800 tusen kronor. (Eftersom en genomsnittlig ny invandrare fram till sin död inte bara belastar pensionssystemet utan också en hel del andra system ger detta viss trovärdighet åt de icke-officiella beräkningar som landat på en totalkostnad på 1 – 4 miljoner kronor per person från ankomst till död.) Det känns tryggt att myndigheterna går att lita på.

Min erfarenhet är visserligen att de officiella kalkylerna, om man orkar borra sig igenom dem, är tillförlitliga, men att de ibland likafullt är vinklade såtillvida som avgörande information ibland kan gömmas undan i en fotnot på sidan 41. De lurar inte en statistisk räv som Tino, men de lurar andra, särskilt dem som vill bli lurade, till exempel allehanda journalister, aktivister och politiker.