Patrik Engellau

Eftersom jag numera är rätt hemtam med analysmodellen ”det välfärdsindustriella komplexet” blev jag upplivad av att läsa författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Skriften framstår som en dokumentärroman om det välfärdsindustriella komplexet. Man får träffa både administratörerna och klienterna. De har namn, de fäller sina repliker och de beter sig precis som de ska enligt teorin.

Administratörerna – såväl kommunpolitiker som kommunens tjänstemän – gör som de alltid gjort. De pladdrar om hur bra de sköter sig och gnäller om att de behöver mer pengar. Så här säger kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh:

Malmö är en spännande stad för att den hela tiden är i rörelse. Med 40 procent av stadens invånare under 29 år har vi också som mål att vara en ung, global, öppen stad.

Sverige behöver en ny kraftsamling kring storstäderna för att säkerställa att de förblir tillväxtmotorer snarare än arenor där sociala spänningar manifesteras.

Klienterna låter sig inte påverkas av administratörernas insatser annat än att insatserna då och då kan förvandlas till fringe benefits:

[I] ett i den långa raden av projekt för att integrera romer… uppstod problem när telefonräkningen avslöjade att de projektanställda ur den aktuella gruppen ringde långa utlandssamtal från det kommunala projektkontoret. Telefonen spärrade utrikes samtal. Räkningarna fortsatte emellertid till allas förvåning att vara höga. Förklaringen visade sig vara att de uppringda i utlandet nu i stället ringde collect call till förvaltningen, där de projektanställda accepterade att mottagaren betalade.

Administratörerna låter sig inte påverkas. Det gör väl inget om det inte blir några resultat? Det kan till och med vara en fördel, påpekar Åberg:

Skulle problemen till och med förvärras, insatserna till trots, stärks argumenten för ännu fler projekt. Det är en omhändertagandeindustri som ser om sitt eget hus.

[Det handlar om] att permanenta en organisation som gjort sig till en självklarhet, men som inte åstadkommit särskilt mycket förändring och just därför kräver ständig förstärkning.

Nu undrar du förstås hur Dagens Nyheter ska recensera en sådan här bok som tidningens kulturredaktion självklart inte gillar. Jag kan tänka mig två alternativa huvudspår. Det ena vore att avskriva författaren som fascist och brunråtta. Det andra vore att förneka att författaren talar sanning. (Läs recensionen här.)

Recensenten väljer den andra lösningen. Jodå, visst kan det i Malmö förekomma enskilda händelser av den typ Åberg beskriver, men författaren ger ingen riktig bild av Malmö. Det inser recensenten av att Åberg är ”mer pessimistisk än de experter han intervjuar”. ”Experterna” är alltså det välfärdsindustriella komplexets administratörer, systemets överklass och vinnare, stadsdelsdirektörerna, socialcheferna och kulturföreningsordförandena.

I själva verket, förklarar recensenten, är Malmö inte alls något misslyckande:

Skruvar man lite på optiken kan ju svensk integration i en europeisk jämförelse tvärtom se ut som en framgångssaga.

Skruvar man lite på optiken kan saker och ting framstå som helt förvrängda.