Patrik Engellau

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.

Problemen centreras kring de offentliga finanserna. Staten vill göra mer än den har råd med och kan inte välja. Sverige måste bygga upp försvaret. Det kostare väl några BNP-procent om året. Vi behöver ytterligare 20 000 poliser för att komma upp i europeisk standard. Där ryker ytterligare nästan en BNP-procent. 80 000 illegala migranter skulle enligt minister Ygeman ha utvisats förra året. Om dessa gör motstånd kan utvisningarna kosta nästan hur mycket som helst. För övrigt har bara någon procent av detta antal faktiskt deporterats. Att omhänderta och försörja ett oklart antal migranter med uppehållstillstånd till oklara kostnader per migrant kostar ännu ett antal BNP-procent. Så har vi skolan, sjukvården och allt annat offentligfinansierat som går på knäna.

Jag tror att vår politiska överhet är desperat. Den törs inte göra någonting. Den vet att dess förtroendekapital hos medborgarna är näst intill utraderat och vågar därför inte göra någonting som någon medborgare ogillar. Därför ägnar den sig åt tomma utspel och meningslösa gester.

I mitten av december förra året förklarade minister Ygeman kavat på teve att polisen hade problem och att lösningar måste fram före årsskiftet, för annars… Inte hände det något. Inte har minister Ygeman blivit tillfrågad i ärendet. Det var troligen i alla fall ingen som räknade med att han menade något med vad han sade.

Den politiska överheten sitter i ett skruvstäd som hela tiden dras åt. I stället för åtgärder som kan kännas jobbiga kommer den med löften som inte infrias. Därmed urgröper den sitt återstående förtroendekapital vilket gör det ytterligare omöjligt för den att utöva det ledarskap som nationen skulle behöva. För var dag som detta pågår desto svårare blir det att lösa de problem som tornar upp sig.

Har jag rätt? I så fall går det inte att göra halt och beordra reträtt i ordnade former. Då får Sverige i stället hantera sina problem genom ett antal kriser och sammanbrott.

När jag på 1970-talet studerade latinamerikansk politik vid ett amerikanskt universitet hade jag en chilensk professor som förklarade att politik på hans kontinent var konsten att administrera ett antal samtidigt pågående kriser. Man ”löste” inte problem, man lät dem förintas genom kriser. Om kommunen inte hade råd med alla skolor stängde man de skolor man inte hade råd med. Men då var det väl många barn som inte fick gå i skola? Javisst. Och?

Det är först på senare år jag vågat tänka tanken att latinamerikansk politik kanske även kan behöva prövas i Sverige.