Ulf Larsson

Behöver vi en ny rikssvenska i Sverige? Ja, enligt det statliga utbildningsföretaget Lernia kan det mycket väl vara på det viset. Lernias koncernchef förklarar:

 – När alla röster inte är representerade får vi en skev uppfattning om vilka som finns i vårt samhälle. Rikssvenskan får inte bli en missvisande norm för hur Sverige låter, säger Helena Skåntorp, VD och koncernchef på Lernia. Språk och uttal tenderar att ha en exkluderande effekt på arbetsmarknaden och det har vi inte råd med. Idag är det brist på arbetskraft i Sverige och i resten av Europa. Vi kan inte utesluta personer med rätt kompetens och potential bara för att alla inte talar på samma sätt, fortsätter Skåntorp.

Med anledning av det här resonemanget har man nu i samarbete med Stockholms universitet tagit fram en ny rikssvenska, ett slags hybrid mellan olika dia- och etnolekter (den nya rikssvenskan kan höras här). Lernias övergripande uppdrag är enkelt uttryckt att hitta rätt jobb för rätt person, och syftet med den nya rikssvenskan beskriver man såhär:

Syftet är att ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med deras kompetens att göra.

Experimentet är ur ett språkvetenskapligt perspektiv lite halvskojigt, ungefär som att försöka ta fram en utseendeprototyp för ett visst land eller en viss världsdel. Hur ser en svensk ut? En korean? Följaktligen har resultatet blivit en artificiell språkform som knappast någon talar eller kommer att tala. Hur Lernia ser på detaljen om normativitet kontra deskriptivitet är aningen oklart:

Då det finns lika många parametrar för hur svenska låter som det finns personer som talar svenska gör den nya rikssvenskan inte anspråk på att vara helt representativ, den ska ses som en prototyp framtagen för att visa på hur rikssvenska skulle kunna låta om vi låter många fler röster i landet höras.

Och:

Den traditionella rikssvenskan har ansetts som en neutral svenska, men riskerar att bli en missvisande norm om hur Sverige faktiskt ser ut. Vi tror inte på att alla ska låta likadant – vi pratar olika och det är viktigt att förstå att det inte har något med kompetens att göra.

Syftet med påhittet framstår som aningen dunkelt. Rent konkret så låter Lernias nyspråk som en mixtur av bland annat gotländska, skånska och något slags prototypisk utrikisk brytning. Som jag begriper det hela så kan det rimligen inte handla om att få folk att faktiskt använda detta nyspråk – vem skulle utbilda folk i det, och utifrån vilka språknormer? – utan man vill snarare belysa den knappast revolutionerande insikten om att folk talar olika, och att dålig språkbehärskning kan vara till nackdel på arbetsmarknaden.

Men är det verkligen en vanlig föreställning bland folk att människors uttal nödvändigtvis speglar deras kompetens inom olika områden? För att börja med de svenska dialekterna så är det knappast någon – utom möjligen vissa totalinsnöade stockholmare – som på allvar skulle påstå att folk som talar värmländska eller skånska skulle vara mindre yrkeskompetenta eller begåvade än människor som talar rikssvenska. För dessa eventuella inpiskade och  fördomsfulla figurer borde det ju räcka med några kvällar framför TV:n eller ett par studieresor runtom i Sverige för att kunna konstatera att folk inte är mer korkade i t ex Växjö, Skellefteå, Hammarstrand, Mönsterås eller Köping än i det mer riksspråksorienterade Stockholm. När det gäller brytning på andra språk finns det ju gott om personer som lyckats nå betydelsefulla positioner i det svenska samhället trots att deras svenska uttal inte är helt korrekt – några exempel är Jerzy Sarnecki, Colin Nutley och Silvia, för att inte tala om människor som arbetar en tid i Sverige utan att kunna svenska överhuvudtaget.

Så vad är poängen med Lernias nyspråkspåhitt? Det är självklart så att dålig kompetens i svenska språket knappast förbättrar ens möjligheter att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Huruvida de aktuella arbetssökandena blir hjälpta av en eventuellt ny insikt hos de presumtiva arbetsgivarna om att ”människors uttal inte har med deras kompetens att göra” kan man fundera över – man behöver ju trots allt vissa kunskaper i svenska för att klara av en del arbeten i Sverige. Själv är jag på motsvarande vis, med min ytterst begränsade japanska, inte direkt högvilt för majoriteten av japanska arbetsgivare. Det är knappast troligt att en japansk statlig kampanj om att vi alla talar olika skulle förbättra mina jobbmöjligheter i Japan.

Men tillbaka till Sverige och språkproblemen där. Om nuvarande riksspråksnorm är ”missvisande”, för att tala med Lernias koncernchef, hur ska då en annan svenska se ut? Ja, knappast som Lernias nyspråkshybrid i alla fall, om vilken man bland mycket annat kan säga att den åtminstone innefattar en jämställdhetsdimension eftersom ingen alls rimligen kan känna igen sig i denna konstgjorda produkt annat än fläckvis. I själva verket aktualiserar Lerniaprojektet en mängd komplexa frågor och problem gällande vilken språkvariant som bör vara norm, eller huruvida man alls ska ha några normer.

Som Lernias koncernchef konstaterar: ”Språk och uttal tenderar att ha en exkluderande effekt på arbetsmarknaden och det har vi inte råd med.” Yttrandet pekar i en helt korrekt riktning, nämligen att språk inte bara handlar om uttal även om morfologi, ordval och syntax. I exemplet man kan höra på Lernias hemsida förekommer inga sådana grammatiska fel, utan avvikelserna från rikssvenskan handlar helt och hållet om uttalet. Men bristande språkkompetens handlar lika mycket om t ex felstavningar, felaktigt böjda ord – sjorta, två rosar, dödde – eller om felaktig ordföljd som i Igår hon åkte hem eftersom solen sken inte. Eller om felaktiga pronomenformer som i Dem gick på krogen med de, eller felkonstruerade satser som Sahlin lämnar med omedelbar verkan. I mitt arbete på Osaka universitet med att lära japaner korrekt svenska möter jag sådana språkfel i det närmaste dagligen – även om lingvisten Mikael Parkvall, som Lernia engagerat i nyspråksprojektet, i sann normkritisk anda menar att:

Den nya rikssvenskan visar på ett aningen absurt sätt att det inte finns något som är felfri svenska, iallafall inte om vi vill låta människor i hela Sverige vara representerade och inte bara låta något ursvenskt fantasifoster vara måttstocken.

Jag bortser tills vidare från att försöka problematisera vad Parkvall menar med ”felfri”, och flyttar istället fokus från talspråket till skriftspråket. De besvärligheter som det kan ställa till med att ha dåligt uttal gäller förstås även – kanske i ännu högre grad! – skriftspråket, som inte som talspråket erbjuder viss kompensation i form av t ex gestik, mimik etc. Jag inbillar mig att en viss del av jobbsökandet försiggår via olika skrivna dokument (internetformulär, personliga brev, CV etc) och enligt samma resonemang som ledde fram till Lernias nyspråkshybrid, borde man nu även skapa ett nytt skriftspråk som, för att tala med Mikael Parkvall, låter ”människor i hela Sverige vara representerade” istället för att ”bara låta något ursvenskt fantasifoster vara måttstocken”. Det finns flera sekundärvinster med att lätta lite på de stela och missvisande skriftspråksnormerna; de problem som den svenska skolan inklusive universiteten har med en alltmer tilltagande bristande skriftspråkskompetens hos elever och studenter försvinner så att säga av sig själva med en ny, mer tillåtande norm. Problemet blir istället själva lösningen på problemet, en så kallad fridolinare.

Hur detta nya och mer inkluderande skriftspråk skulle kunna se ut är en delikat och brådskande uppgift att ta itu med för t ex Lernia; den språkliga exkluderingen och den därmed förknippade diskrimineringen pågår ju dygnet runt, varje dag – hela tiden med andra ord. Bland annat utifrån min yrkeserfarenhet som lärare i just svenska på olika universitet i Sverige och Japan har jag konstruerat följande textuella prototypskiss, som beskriver en cykeltur i ett vårlikt Osaka, om ni möjligen inte fattat det efter läsningen. Ambitionen har varit att fånga både dia-, socio-, etno-, krono- och idiolektal mångfald:

Ida sola sjen så ja besluta mej åm en cykkel tur. Löv på trädor va grön å sen ja kåmm framm till en hus. Ja aldri hadde besökt där, å där ja prata me nåra snudia folk, sen ja fikk doms bäskrivning av ett budist tämphel. Ehuru schyrra ja åkte te staen. Sjy skrapera reste säjj mot blå Himmel å sen ja cyckla hämmåt ijen.

Att denna text i hög grad knappast kan kallas inkluderande utan tvärtom i hög grad saknar kommunikativ effektivitet är uppenbart. Det är just av den anledningen som det finns olika språknormer – för att människor ska kunna kommunicera med varandra oavsett geografisk, social etc bakgrund. Språk och dess normer förändras över tid, men det är knappast Lernias uppgift att göra detta.