Stefan Hedlund

Under år 2016 uppmärksammades att den svenska Tryckfrihetsförordningen, en av våra fyra grundlagar, fyllde 250 år. I ett internationellt perspektiv, som allmänt dominerats av ofrihet och intolerans, är detta en stolt tradition. Tyvärr var det ett ganska illa valt år, att koras till ”tryckfrihetens år”. Om det är något det gångna svenska året kommer att minnas för, så är det inte främst frihet och tolerans.

Det vi kommer att minnas är snarare en extrem polarisering av det offentliga samtalet, en allt brutalare miljö där framträdande ledarskribenter och krönikörer tog sig rätt att brännmärka för dem misshagliga personer som ”rasister” och ”bruna råttor”, i ett allt mer hatfyllt språkbruk som närmast förde tankarna till det sovjetiska trettiotalet.

Det som provocerade fram denna utveckling var migrationskrisen, och ett starkt växande folkligt stöd för Sverigedemokraterna. De etablerade politiska partierna valde att reagera genom att på allehanda sätt söka blockera en seriös offentlig diskussion, och i denna ambition fick de kraftig uppbackning från de etablerade medierna.

Det skapades ett slags ohelig allians, där många företrädare för ”den tredje statsmakten”, vars egna politiska preferenser ligger till vänster, snarare än att granska makten valde att inte främja för dem misshagliga politiska kretsar. Det finns förvisso hedervärda undantag, som ännu sätter den opartiskt granskande journalistiken före politisk agendajournalistik, men det övergripande mönstret förblir djupt oroväckande.

Effekten blev att det sattes mycket tydliga gränser för vad som får sägas och för vilka åsikter som är acceptabla att hysa i det offentliga rummet. Dessa gränser upprätthölls – och upprätthålles – via en skrämmande effektiv kombination av medial självcensur och offentlig brännmärkning av oliktänkande.

Saken gjordes än värre av att även företrädare för viktiga myndigheter som Polisen och Migrationsverket valde att göra gemensam sak. Mönstret blev att information som skulle kunna gynna Sverigedemokraterna, såsom koppling mellan kultur/etnicitet och brottslighet, måste hanteras med största varsamhet. Denna politisering av myndighetsutövningen utgör ett kanske än större hot emot det öppna demokratiska systemet än den politiskt korrekta journalistiken.

Den svenska tryckfrihetsförordningen innehåller ett antal viktiga principer. Främst är självfallet förbudet mot censur, men minst lika viktig är offentlighetsprincipen, som innebär att alla medborgare har rätt att ta del av protokoll och andra handlingar från regering, riksdag och myndigheter. Tanken är att statens verksamhet skall präglas av öppenhet, så att alla medborgare kan se och förstå vad som sker.

Om året 2016 verkligen hade präglats av Tryckfrihetsförordningens anda hade någon politisering av myndighetsutövningen inte varit möjlig. Myndigheter hade sammanställt och öppet redovisat all relevant information, utan politiska hänsyn. Det hade inte kunnat bli tal om misstänkliggöranden, och om krav på avskedanden.

Företrädare för de myndigheter och medier som utsätts för kritik kan förvisso hävda att denna kritik är obefogad, att man visst har tagit fram och publicerat information även om kontroversiella ämnen. Det är dock att blanda bort korten. Kritiken gäller inte en total censur av nordkoreanskt snitt.

Det rör sig snarare om just ”varsamhet” i sammanställning och förmedling av myndigheters information, om att ”vanligt folk” inte anses vuxna nog att få veta hur det verkligen står till i deras land. Och det rör sig om att vrida journalistiken allt längre från nyhetsförmedling till renodlad åsiktsförmedling, om vinkling av reportage, om val av vilka experter som bjuds in att kommentera, om val av vilka ord och uttryck som inte får användas och om misstänkliggörande av dem som kräver ökad öppenhet.

Det som växer fram är ett slags ”tystnadens koalition” mellan politiker, myndighetsföreträdare och medier, en koalition för bevarande av egna maktpositioner som grundas i ett utpräglat förakt från elitens sida för just ”vanligt folk”. Det är uppenbart ohållbart, och det kommer att få konsekvenser.

Precis som de etablerade politiska partierna kommer att få betala ett högt pris för sin kartellbildning, genom att Sverigedemokraterna får allt fler röster, kommer de etablerade medierna att tvingas se sin trovärdighet och därmed även sin legitimitet bli allt mer urgrävd.

I takt med att allmänheten i allt högre grad vänder sig till olika sociala medier, kommer allt fler också att fråga med vilken rätt de etablerade medierna undanhåller den information man där fritt kan få tillgång till. Kanske det är en insikt om att detta redan är på väg att ske som leder till alla dessa brutala utfall mot misshagliga opinionsbildare.