Patrik Engellau

Om jag låter som om jag visste vad jag pratar om så ber jag att få lägga till rätta.

Vad det handlar om är hur vi ska förhålla oss till Sveriges grundproblem: i första hand det välfärdsindustriella komplexet och dess härskande ideologi, alltså PK-ismen, i andra hand migrationssituationen, som på ett akut sätt uppenbarar och fördjupar det svenska systemets svagheter.

Jag tror att jag vet vad jag pratar om när det handlar om spelplanen och regelverket. Men jag vet inte säkert när det gäller de konkreta åtgärderna. Han som uppfann schacket vet inte säkert vilka pjäser han ska flytta i de första dragen.

Vad jag kan se finns tre slags lösningar: dels två extremer, dels någonting mitt emellan. Här vacklar jag och verkar tycka än det ena, än det andra.

Den ena extremen är den som förordas av ytterlighetsliberaler och som innebär fri invandring vilket förutsätter att välfärdssystemet skrotas såväl för invandrare som etniska svenskar. Ju längre Sverige låter tiden gå utan att bestämma sig för en genomtänkt politik, desto mer sannolikt är det att vi hamnar i denna extremsituation. Av sig själv graviterar systemet mot denna ”lösning” i takt med att pengarna inte längre räcker till alla offentliga åtaganden.

Vare sig man gillar denna lösning eller inte så fungerar den i bemärkelsen att människor faktiskt kan leva på det sättet. Det visar existensen av dualekonomier i många länder i tredje världen, där slumområden samexisterar med välmående, stängselomgärdade förortsområden och där sociala klyftor, som Sverige aldrig upplevt, är en självklarhet.

Den andra extremlösningen handlar om att försöka rädda välfärdssystemet. Den kräver en tvärnit i invandringen och ett målmedvetet och långsiktigt restaurationsarbete i syfte att återskapa det Sverige som en gång var.

Problemet med den lösningen är att man inte vet om den kan fungera. Den förutsätter att hundratusentals invandrare accepterar att bli svenskar, inte bara i så måtto att de blir normala svenska knegare som försörjer sig själva, utan också att de väljer att anamma den svenska kulturen och bli svennar även i själen. USA är ett praktiskt exempel på att sådant faktiskt är möjligt – invandrarna har gradvis faktiskt blivit amerikaner – men om motsvarande gynnsamma förutsättningar föreligger i Sverige är inte lätt att veta.

Denna lösning hade möjligen kunnat fungera om svensk politik redan för ett antal år sedan stämt i bäcken och bromsat invandringen till vad Sverige förmådde motta i ordnade former, men så blev det inte. Att nu, fem i tolv, när kulturkonflikterna redan blossat upp, försöka inleda ett storslaget förbrödrings- och assimilationsprojekt för att försvenska migranterna förefaller tämligen utsiktslöst. Framför allt finns ingen mental beredskap hos Sveriges ledande politiker, ej heller hos sverigedemokraterna vad jag kan bedöma, att styra landet i en sådan ny riktning. Folk som inte ens tror på existensen av en svensk kultur eller på någon annan form av svenskhet kan naturligtvis inte med trovärdighet erbjuda just detta till storögt oförstående nyanlända.

Eller så har jag fel. Jag vacklar som sagt.

Jag tror att den övervägande delen av svenska folket gillar det svenska välfärdssystemet, inte i alla detaljer såklart, men som ett uttryck för en nationell känsla och samhörighet där alla anstränger sig för att dra sitt strå till en gemensam stack och där alla har rätt till solidariskt stöd om det kniper.

Om jag har rätt kommer svenska folket därför att i det längsta att värja sig mot den extremliberala lösningen. I den mån assimilationslösningen är praktiskt ogenomförbar – vilket jag alltså misstänker – kommer Sverige att söka en lösning mellan dessa två motpoler. Det kommer att handla om kraftiga reformer i välfärdssystemet.

Här finns, vad jag kan se, två tänkbara huvudspår. Det ena innebär att välfärden skärs ned lika för alla, alltså att exakt samma regelverk gäller för medborgare och nyanlända med någon sorts uppehållstillstånd. Det andra är att olika regler gäller för medborgare och folk som bara har uppehållstillstånd.

Det här är brännande frågor som rör nationens framtid. Vi borde ha en livaktig och öppen debatt om detta. Det har vi inte. De politiska partierna vågar inte ta i dessa heta potatisar. I stället ägnar de sig åt någon sorts intrikat sällskapsspel vars syfte verkar vara att hitta goda skäl att hålla sig borta från denna avgörande framtidsfråga.

Detta är kanske det mest oroväckande.