Helena Edlund

Språket är den enskilt viktigaste faktorn för att välkomnas in i ett samhälle och in i sociala sammanhang. Om detta är jag fullständigt övertygad. Gång på gång har jag nämligen gjort samma iakttagelse – svensken är i allmänhet rätt ointresserad av andra människors pigmentering, ursprung och sexuella läggning. Det svensken däremot uppskattar är att kunna kommunicera med andra, och för att kunna göra det behövs ett språk.

Språket förenar oss och är nyckeln in i nya gemenskaper. Språket är dessutom en maktfaktor – den som inte har tillgång till språket kan inte förstå ett myndighetsbeslut, än mindre överklaga det. Den som saknar språket kommer gång på gång att tvingas uppleva hur man inte tas på allvar, medan den som har språket också har möjligheter att påverka sin samtid. Språket är en klassmarkör, på så sätt att ett korrekt språk signalerar ambition och engagemang.

Många är de som kommit till Sverige, bestämt sig för att erövra språket och på så sätt skapat sig en plattform i samhällsdebatten. Jag tänker bland annat på personer som Alice Teodorescu, Katerina Janouch, Hanif Bali, Nuri Kino. Listan kan göras lång.

Menar ett samhälle allvar med att göra sina medborgare delaktiga i en gemensam demokrati, vore det mest självklara att verka för att alla individer som ingår i samhället får goda kunskaper i det gemensamma språket.

I Sverige gör man tvärt om.

I dagarna rapporterade media om att det statligt ägda rekryteringsföretaget Lernia lanserar en ny sorts rikssvenska som ska ersätta den nuvarande. Syftet uppges vara att ”bryta normen kring hur svenska bör låta” och skapa ett språk som ”bättre speglar det språk som talas i landet”, enligt tidningen Östra Småland.

I klartext betyder det att svenska språket, som vi känner det, ska bytas ut och de språkliga reglerna avskaffas.

En prototyp till den nya rikssvenskan går att lyssna på på Lernias hemsida . I ärlighetens namn är prototypen inte särskilt revolutionerande, ljudklippen består av ett antal sammanfogade röster och resultatet är mest ett sammelsurium av svenska dialekter och rinkebysvenska. Så kommer ingen att låta.

Men att staten använder våra skattepengar till detta, är ett tecken i tiden. Att dra ytterligare ett varv på relativismens kvarn och hävda att det inte ens finns språkliga regler längre är alltså Sveriges framtid?

Frågan är vad man tror sig vinna genom att lära svenska skolelever att grammatik, stavning och uttal är hopplöst förlegade fenomen eller att det går precis lika bra att inleda en konversation med ett ”eyy, mannen!” som ett ”ursäkta mig”? Vad blir bättre genom att slänga bildningsidealet på skräphögen? Hoppas man på att kunna ena en sönderfallande nation genom att vi alla möts på botten, så är det en oroväckande och farlig väg. Att vi som nation överger kunskapsförmedling till medborgarna och istället väljer att applicera en låt gå-mentalitet på samtliga samhällets beståndsdelar tyder inte på progressivitet utan på uppgivenhet.

På Lernias hemsida skriver man att ”det är viktigt att förstå att [uttalet] inte har något med kompetens att göra”. Om detta är en uppmaning till svenska företag så väcker det ett antal följdfrågor. Gäller detta endast inom Sveriges gränser, eller även när företag rekryterar personer ansvariga för utlandskontakter? Om man inte ska behöva kunna tala korrekt svenska, så ska man väl inte heller behöva kunna tala korrekt engelska?

Innan Gustav Vasas bibel introducerades år 1526 stavade man orden som de lät och riket var lika splittrat som språket. Det gemensamma språket var vägen till en gemensam nation och en gemensam framtid. Nu är vi på väg tillbaka med stormsteg.

Nationen Sverige är på god väg att bli en parodi på sig själv. En splittrad parodi.