Patrik Engellau

Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.

Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Det finns även ett motsatt intresse som jag kallat för ”den rimligt skötsamma skattebetalande medelklassen” som jobbar och sliter och normalt inte besvärar välfärdsapparaten men genom sina skatter är den kraft som betalar för härskarskiktets verksamhet.

Härskarskiktet styr landet med tre verktyg. Det första verktyget är lagstiftningsmakten. Lagstiftningsmakten ger möjlighet att beordra och förbjuda, till exempel hur stor del av inkomsten skattebetalaren ska betala i skatt och att kommunerna enligt bosättningslagen är skyldiga att ta emot och härbärgera nyanlända migranter enligt statens instruktioner (något som kommunerna för det mesta struntar i, men förklaringen till detta är överkurs).

Det andra verktyget är budgeten. Budgeten ger politikerväldet möjlighet att köpa allt som går att köpa för pengar, vilket är mindre än man tror. Politikerväldet föreställer sig till exempel att det kan lösa skolans problem genom att inrätta nya ”lärarmiljarder”, men det fungerar inte ty skolans problem har att göra med kulturförändringar, till exempel att lärarna har förlorat sin gamla auktoritet och sitt självförtroende, något som inte kan återställas med några tusenlappar per skalle.

Det tredje verktyget är mindre konkret men inte mindre verkningsfullt utan tvärtom det starkaste av alla, nämligen den ideologiska kontroll som ligger i det PK-istiska tänkandet. PK-ismens fundament är föreställningen att människor i allmänhet är svaga och därför måste stöttas av det välfärdsindustriella komplexet.

Denna föreställning får två följder. För det första fungerar PK-ismen därmed som legitimerande stöd för politikerväldet och tillåter det att benämna sig ”humanitär stormakt” och att framställa sig som det godas representant på jorden.

Den andra följden är att den skattebetalande medelklassen och andra som kanske inte har så mycket till övers för den etablerade ordningen definitionsmässigt stämplas som ond. Den som ställer sig i opposition till det goda är självklart ond. Sedan detta väl är etablerat kan vederbörande förses med epitet efter alla ondskans inkarnationer, till exempel fascist, rasist, nazist och brunråtta. PK-ismen fungerar därför som ett maktens straffverktyg, en skampåle, en färla, en stupstock.

Att komma till rätta med detta maktsystem är inte lätt. Hur lång tid kommer det inte till exempel att ta att försöka inympa en ny självkänsla hos landets skol- och universitetslärare – om det ens går?

Ovanpå Sveriges godhetsstämplade omhändertagandesystem har under de senaste årtiondena överlagrats en ny företeelse som turboladdar det välfärdsindustriella komplexet, nämligen migrationen. Ryktet om den svenska godheten lockar oanade mängder migranter att bli delaktiga. Det välfärdsindustriella komplexet, som alltid engagerat sig för att få nya klienter, fick för ett år sedan en överdos och hotas i år av ytterligare en överdos när en förväntad våg av anhöriginvandring, som det verkar, kommer att skicka nästan lika många till.

Min poäng, om det nu är en poäng, är alltså att migrationen inte är orsaken till Sveriges problem utan snarare en följd av orsaken. Grundorsaken är maktförhållandena och ideologin. Men det hindrar inte att migrationen är nationens akuta och omedelbara problem.

Om jag vore statsminister skulle jag försöka förklara det här för folk. Det är inte så lätt eftersom jag knappt förstår det själv. Men ingen förstår det bättre. Under det senaste året har det varit som om fjällen dag för dag fallit från ögonen och gjort det möjligt att se klarare och klarare.

Förstår du nu, svenska folk, skulle jag säga, att vi först måste ta itu med invandringen och sätta stopp för den även om den inte är den djupast liggande orsaken till våra problem? Bara om vi gör det får vi rådrum att börja dika det övriga träsket.