Tänk om någon riksdagsledamot år 1957 hade ställt sig upp i riksdagen och sagt att om 60 år har delar av riksdagens makt outsourcats till Bryssel. Vidare har regeringen på ett bräde plockat in nästan 180 000 invandrare. Hushållsskulderna är så höga efter åratal av artificiell monetär stimulans – inklusive minusränta – att väljarna vant sig vid närapå hysteriska låne- och konsumtionsnivåer; som en följd vågar få eller ingen förorda ett slut på ‘kokainpolitiken’. Därutöver förlitar sig Sverige återigen så starkt på 1930-talets internationalistiska eftergiftspolitik att värnplikten har avskaffats. Samtidigt har försvarsbudgeten sänkts till sådana nivåer att Sveriges tidigare militära stolthet – flygvapnet – kanske inte ens kan skicka upp mer en handfull stridsflygplan i luften inom ett 24-timmarsintervall. I den politiska debatten är det på alla områden nödvändigt att väga sina ord på guldvåg – för avviker man från strömmen kan det nämligen gynna folk som avviker från strömmen.

En riksdagsledamot som år 1957 förutspått ett sådant Sverige år 2017 hade utan tvekan skrattats ut efter noter. Både av socialdemokrater som dåvarande statsminister Tage Erlander och de två tyngsta högerledarna Gunnar Hedlund och Bertil Ohlin. Finansminister Gunnar Sträng hade kanske återigen påmint om vikten av att rätta munnen efter matsäcken. Om tillfrågade hade makarna Myrdal, den akademiska sfärens giganter, skänkt honom ett rungande stöd. Dagens Nyheter hade nu som då tagit en tätposition gällande mediaresponsen; men istället för att som i närtid de facto missionera kring ovannämnd utveckling hade den klarspråkstalande chefredaktören Herbert Tingsten förmodligen ifrågasatt om framtidsprofeten hade alla skruvar på rätt plats. På Aftonbladets kultursidor hade kanske Per Anders Fogelström poängterat att det inte kunde vara tu tal om att försvaga folkviljans genomslag – och därmed delvis reversera den demokratiska utvecklingen.

Varför en sådan dramatisk attitydskillnad? Svaret lyder att på 1950-talet, när minnet av både fattigdom och krig fortfarande var levande, satt realister vid rodret i samtliga partier. Visst, även då fanns det i alla läger idealistfalanger. Som alltid från idealister haglade löften om ett fundamentalt fredligare och rikare samhälle. Givet först radikal samhällsförändring i enlighet med de egna stödtruppernas önskerecept. Då som nu hette det typiskt att först ‘bara’ krävdes en period med ’tillfälligt’ demokratiunderskott. Under den perioden skulle ’särskilt upplysta’ medges utrymme att skruva och dona efter eget huvud. Det vill säga utan att behöva hämmas av motståndssidans ’oinformerade bakåtsträvare’. Sedan skulle harmoni, endräkt och välstånd följa.

Så låter det fortfarande bland idealister. Skillnaden mellan då och nu är att på den tiden var realistfalangerna så starka att idealisterna förblev randfigurer i regering och riksdag. Som mest fick möjligen sistnämnda, efter sina brandtal, en klapp på huvudet. Realisterna vid maktens taburetter använde statsmaktens budget- och nomineringsmakt för att lyfta fram andra realister inom såväl kultursfären som den akademiska sfären. Det fanns en praxis att tillåta både högerfolk och vänsterfolk. Eftersom högern och vänstern fortfarande talade med olika tungor kunde oppositionsargument få genomslag även om dessa avvek från huvudströmfåran. Cirkeln var alltså god. Visst fanns det mer kvar att göra men debattkvaliteten avancerade, precis som Myrdalarna påstod, framåt.

En vida omtalad nutidstrend är att samtliga traditionella partier rört sig mot det politiska mittfältet. En nästan inte alls omtalad trend är att mittfältet inte längre representeras av en realist- och en idealistfalang utan av bara smärre varianter på mittfältets typiska internationalistiska kompromiss- och gränsupplösningsidealism. Så varför sådant brinnande stöd för internationalismen just på mittfältet? För att i internationella organisationer krävs kompromiss vilket i praktiken är synonymt med strukturellt stöd för mittfältsförslag. Dessutom har politiker från småpartier, sådana med liten chans att spela annat än en biroll på riksplanet, god chans att hamna i den nya maktordningens epicentrum. Politiker som Cecilia Malmström.

Idag är cirkeln allt annat än god. Idealister i regering och riksdag, ofta med liten eller ingen erfarenhet från verklighetens fält, utnyttjar statsmaktens budget- och nomineringsmakt för att lyfta fram likasinnade inom den akademiska- och kulturella sfären. Personer som sedan gärna används som ’sakkunniga’ inom hela statsförvaltningen. Samtidigt har högern och vänstern smält samman så till den grad på mittfältet att det ofta krävs förstoringsglas, trots olika partibeteckningar, för att upptäcka annat än kosmetiska åsiktsskillnader. Med tusentals ekon i likriktningens och bubbelmentalitetens historia följer sedan vanföreställningen att allt annat än eget tankegods är ’obalanserat’ och ’farligt’. Det är alltså typiskt att när nytt åsiktsblod som mest behövs är det som svårast att göra sig gällande annat än genom att slå in redan vidöppna åsiktsdörrar.

Det verkligt obalanserade och farliga är när invändningar mot idealistiska önskedrömmar inte längre kan ventileras i fri och öppen debatt. När så sker har idealisterna de facto satt demokratin ur spel. Att dessa tenderar att agera i god tro gör inte saken bättre. Snarare tvärtom. Egentligen bör ingen vara förvånad över att samhällsutvecklingen, under senare år, hamnat i backläge.

Inte sedan före demokratigenombrottet har den svenska samhällsdebatten varit så bedrövligt idealistiskt valpig. Bara en renässans för partirealisterna kan bryta denna olyckliga trend. Men hur ska en sådan kunna kultiveras när idealisterna håller i alla partityglar? Det finns nog bara ett svar som andas just realism. Genom väljartryck och interna palatskupper. Så fort det bara går.

Mark Brolin är en svensk-brittisk politisk analytiker, författare och debattör. Brinner särskilt för de historiska perspektiven. Tror på realism och motvikt snarare än på att någon enskild ideologi är överlägsen andra; bland annat på grund av uppfattningen att i den praktiska verkligheten så kommer alla maktgrupperingar som medges fritt manöverutrymme att driva eget tankegods in absurdum. Dessutom med trosivrarens passionerade högfärd. Anser vidare att folkligt sunt förnuft slår alla sorters idealistiska tankekrumbukter – med hästlängder.