Patrik Engellau

Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.

För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.

För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.

Förstår du? Om människan ska göra något stort och svårt så väljer hon helst personer med IQ en bra bit över genomsnittet 100. Men när människan ska genomföra det kanske svåraste projektet av alla – att organisera sitt gemensamma samhälleliga liv – så är hon petnoga med att inte ge förtur till dem som förväntas begripa bättre.

En överbegåvad bekant till mig gjorde följande observation: Fundera över hur dum genomsnittsmänniskan är. Betänk sedan att hälften är ännu dummare. Det kan väl vem som helst fatta att sådana inte bör styra ett land.

Min överbegåvade bekante är elitist. Även om han bekänner sig till demokratin eftersom det i vårt samhälle är god ton att göra det – precis som det under tidigare århundraden var god ton att tro på Gud – så är han tveksam till konceptet. Jag har svårt att kritisera honom eftersom han bara lite mer radikalt än andra ger uttryck för en uppfattning som alla andra också normalt ansluter sig till, alltså tanken att det är bättre att begåvade personer bestämmer än att dumma personer bestämmer.

De flesta vars röster hörs, sådana som journalister, ledande politiker, generaldirektörer, företagsledare och så vidare, är, tror jag, överbegåvade och egentligen, liksom min bekante, rädda för vad den stora massan skulle kunna ställa till med om den fick makt, framför allt om makten utövas under en sådan som Donald Trump, som eliterna, kanske med rätta, betraktar som föga mer än en råttfångare. Jag tror att dessa känslor kan förklara den starka emotionella laddningen bakom samhällets nästan unisona avståndstagande från populismen. Man kan inte riktigt förklara vad populism innebär, man vet bara att man hatar, hatar det.

Och lik förbannat försvär vi oss dagligen och stundligen åt demokratin, genomsnittsmänniskans herravälde. Jag gillar det upplägget och ska tala om varför – och därvid ådagalägga ett antal trossatser som jag erkänner är fördomar i bemärkelsen obevisbara.

Jag tror – och detta är som sagt kanske bara en romantisk fördom – att genomsnittsmänniskan till större del leds av sunt förnuft än de överbegåvade, som har en tendens att sätta sin tillit till teorier som, åtminstone när de gäller samhällsförhållanden, ofta är felaktiga och ännu oftare felaktigt förstådda av de överbegåvade. I stället för teorier behöver vårt samhälle mer sunt förnuft, gärna lite trögt och långsamt bara det är sunt och förnuftigt.

En annan fördom som gör mig svag för populismen är min uppfattning om respektive grupps, de högbegåvades och de lågbegåvades, förhållande till staten och makten. De överbegåvade pretenderar på sådana positioner och sinekurer som bara staten kan erbjuda. Målet för deras livsengagemang blir därför mer att ”greja ett bra jobb till mig” än att ordna så att ”jag själv och andra ansvarskännande och sunt förnuftiga människor så lätt som möjligt ska kunna dra sig fram genom livet”.

Mitt resonemang bygger på att vanliga människor inte på samma sätt har ambitionen att äntra statens kassakistor. Men så fort jag sagt detta inser jag att något skaver, för under de senaste årtiondena har de statsbärande eliterna börjat dela med sig av de statliga pengarna i form av olika slags välfärdsbidrag just i syfte att mobilisera ett folkligt stöd för det mäktiga statsmaskineri som eliterna rattar.

När demokratin inrättades i USA för några hundra år sedan bestod folket av sunt förnuftiga människor som hanterade sina egna angelägenheter, tack, och inte önskade annat än att den snokande staten skulle sköta sitt våldsmonopol och i övrigt hålla sig i schack. Då var populismen självklar.

Men hur är det nu? Vad har motsvarande människor idag i huvudet? I den mån det handlar om nya bidrag och sociala insatser måste jag nog ta mina populistiska böjelser under beaktande.