Mohamed Omar

I våra svenska medier framställs Obama som ett helgon och Trump som en skurk. De två är som natt och dag. Visst är det sant att de är olika, väldigt olika ibland. Men de är också lika.

Trump är populist. Det får vi höra hela tiden, alltid i nedsättande mening. En populistisk politiker vädjar till ”folket” och ”det sunda förnuftet” mot ”eliten” eller ”etablissemanget”.

På kvällen den 20 januari menade K. G. Bergström i Expressen att Trump hållit det mest populistiska installationstalet i modern tid. Vari bestod populismen? Jo, Trump hade talat om att makten nu skulle föras tillbaka till folket. Han hade talat om en motsättning mellan etablissemanget i Washington och vanliga amerikaner.

Bergström påstår att han nyligen lyssnat om på Obamas installationstal 2009 och 2013. Det är möjligt, men Obama höll många tal. Och i flera av dem talar han om motsättningen mellan Washington och folket. Obama säger sig vara folkets röst. Folket som ska ”ta tillbaka” makten från de cyniska lobbyisterna i Washington.

Varför kallas inte Obama populist? Är populist bara ett annat ord för politiker man inte håller med? Man kan lätt få det intrycket. I förordet till boken Tron på förändring (2008) skriver Obama:

För under mina resor runt om i detta land har jag upptäckt att besvikelsen gentemot Washington inte är något som begränsar sig till ett visst politiskt parti eller en viss grupp människor. Den delas av demokrater, oberoende väljare, ja till och med höga som låga republikaner – de som är trötta på att bli svikna av det småsinta partipolitiska käbbel som år efter år hindrar oss från att lösa problem som sjukförsäkringen, energifrågan och utbildningsväsendet.

Och i ett tal i Flint, Michigan, den 16 juni 2008, sade han:

Vi kommer att klargöra för särintressena att deras tid vid rodret i Washington är över och att det amerikanska folket inte är problemet i detta nya århundrade, utan lösningen.

Sedan klagar Bergström på Trumps förenklade budskap. Väljarna kommer att bli besvikna, spår han. De kommer att upptäcka att verkligheten är mer komplicerad. Men varför är ”America first” ett förenklat budskap, men inte ”Yes, we can”? Det förklarar inte Bergström.

Klarade Obamas förenklade budskap mötet med den komplicerade verkligheten? Nej, det gjorde det inte. Han sade att han kunde göra flera saker som han inte kunde göra och inte gjorde.

Det kanske starkast applåderade löftet”, fortsätter Bergström sin sågning av Trumps tal, ”var att han ska utrota radikal islamistisk terrorism från jorden. Hur troligt är det att han kan hålla det?

Det är inte särskilt troligt. Men Bergström glömmer att nämna att Obama, i sitt installationstal den 20 januari 2009, lovade samma sak: att han skulle utplåna islamisk terrorism. Han använde inte orden ”islamisk terrorism”, utan talade i stället om ”ett våldets och hatets vidsträckta nätverk”. Men, poängen är att han inte höll sitt löfte. Hatets nätverk finns kvar och har till och med växt under hans tid som president. Detta trots att Obama tog i ordentligt då han sade: ”Men hör mina ord, Amerika: de kommer att övervinnas.”

Ja, och det var inte bara amerikaner som hörde hans ord. Vi svenskar hörde dem också. Men det hjälpte inte. Den islamiska terrorismen övervinns inte med ord. Obama var inte sämre än Trump på att använda stora ord och lova mycket. Även Obama ville göra Amerika stort igen. I sitt installationstal sade han: ”I arbetet med att återställa vårt lands storhet förstår vi att ingen storhet någonsin går att ta för given.”

När Trump säger att han vill göra Amerika stort igen, frågar man spefullt: ”När slutade Amerika att vara stort?” Varför ställdes inte denna fråga till Obama?

Bergström tycker inte att Trump har en riktig plan:

Det mest konkreta var nog en stor satsning på infrastruktur. Men inte hur. Nya vägar, broar, tunnlar kostar miljardbelopp. Hur ska det finansieras, när han tänker sänka skatterna?

Men Obama utlovade också stora satsningar på infrastruktur, och ville också sänka skatterna. ”Vi kommer att bygga de vägar och de broar, de elnät och de bredband som livnär vår handel och binder oss samman”, sade han i installationstalet 2009. Och i flera kampanjtal insisterade han på skattesänkningar, som i det redan citerade talet den 16 juni 2008 i Michigan:

Så det är svåra tider. Det är därför jag under den gångna veckan har talat så mycket om vad vi omedelbart bör göra för att mildra plågorna för yrkesarbetande amerikaner. En skattesänkning på bred front för medelklassen så att folk kompenseras för de stigande priserna på mat och bensin.

Men ändå skrev inte Bergström, fast han var journalist med tillgång till de stora medierna även på den tiden, att Obama inte hade en riktig plan och bara kom med populistiskt prat då han i samma andetag lovade både satsningar på infrastruktur och skattesänkningar.

En sak som förenar Trump och Obama är nationalismen. Synen på att amerikaner, oavsett hudfärg, har ett särskilt ansvar för varandra. I Trumps installationstal sade han:

Det är dags att minnas gamla visdomsord som våra soldater aldrig glömmer, att oavsett om vi är svarta, bruna eller vita blöder vi samma röda blod som patrioter. Vi värderar alla samma ärorika friheter, och vi hälsar alla samma amerikanska flagga.

Den 10 februari 2007 talade Obama i Springfield, Abraham Lincolns födelsestad. Han sade då:

Av sig självt kommer ingen förändring. Splittrade är vi dömda att misslyckas. Men det liv som en högrest, gänglig, självlärd advokat härifrån Springfield en gång levde lär oss att en annan framtid är möjlig. Han lär oss att det vilar styrka i orden. Han lär oss att det vilar en styrka i övertygelsen. Att bortom alla skillnader i ras och hemort, i tro och samhällsställning, så är vi ett folk.

Och i förordet till boken Tron på förändring, skriver han:

Men som jag har sagt många gånger på många platser i detta storslagna land, och som jag själv fick lära mig för många år sedan på gatorna i Chicago: det enda sättet att i sanning skapa oss den framtid vi söker är att arbeta tillsammans som en nation och ett folk.