Patrik Engellau

Jag får ofta mail från oroliga medborgare som läser den här bloggen och undrar vad de kan göra för att hjälpa till att ”styra upp skutan” eller ”leda Moder Svea rätt”.

Folk är olika och kan göra olika saker. En del kan hålla föredrag, andra skriva artiklar, några ge jättelika donationer till sådana som oss för att vi ska göra teveprogram och reportage.

Men sådant räcker inte för att styra upp skutan om själva fundamentet saknas. Fundamentet är, i en demokrati som vår, just det som alla – alla! – kan göra. Alla kan bilda opinion.

Nu kanske du tror att opinionsbildning är något man gör i tidningar och radio och i andra massmedia, men så är det inte. Det spelar ingen roll vad folk läser om de inte själva går ut och opinionsbildar. Ordet måste spridas och det sker bara från mun till mun. Det ord som förmedlas av media talar bara till de redan övertygade, vilket är nog så viktigt. Men det ord som går direkt från mun till öra kan övertyga.

Du kanske träffar två, tre, fyra personer om dagen eller ännu fler goda dagar. Du ska ha allvarssamtal med dem.

Nästan alla svenskar har en vag oroskänsla av att Svea-skutan behöver styras upp. Nu ska jag tala om vad problemet är: väldigt många gillar inte att prata om detta. Det finns vad jag upptäckt två skäl bakom denna lust att sopa saken under mattan. För det första är man rädd att bli hållen för fascist och rasist om man oroar sig för nationens framtid. För det andra är det helt enkelt obehagligt att tänka på problem. Problem är som ostädade rum: äsch, jag tar det någon annan gång.

Jag tror på allvar att det är så enkelt – och på samma gång så svårt.

Man sitter och äter middag med några vänner och börjar vädra sin oro. Det kommer några kommentarer och sedan sjunker frågan snart undan av ovan angivna skäl.

Så stålsätter man sig och gör ett nytt försök. Detta är ett avgörande ögonblick, ett slags maktkamp mellan mig, som tycker att frågan är viktig, även för mina bordsvänner, och bordsvännerna, som tycks vilja fly från hela ärendet. (Min erfarenhet, och du kanske vill slå ihjäl mig för påståendet, är att kvinnor är mer benägna att försöka tysta ned frågan än män.)

Just när det står och balanserar, när bordsvännernas kroppsspråk börjar signalera sin bedömning – nu får väl den där tröttsamma jäveln sluta älta sin käpphäst – just när denna dom i vänskapskretsen garanterat är på väg att säkerställa att man aldrig törs ta upp frågan igen, just då tar man tag i den förtätade och osäkra stämningen genom att säga till exempel att det här är allvar för mig och för oss allihop och för vårt land, jag tycker vi har en skyldighet mot oss själva och landets framtid, jag önskar att jag oroar mig i onödan, men Gud ska veta att jag oroar mig.

Det funkar för det mesta. Hyggliga människor sparkar inte på den som erkänner sin uppriktiga ångest och ärliga oro. Din äkthet och frimodighet ger dig deras rätt att tala i uppemot en minut utan avbrott. De lyssnar medan du lägger fram dina argument. Så läs på så att du vet vad du ska säga.

Jag har varit med om denna scen åtskilliga gånger. Normalt visar det sig att de som från början gör motstånd mot det demokratiska allvarssamtalet är lika angelägna i frågan som jag själv. De vill veta, de vill förstå, de vill skaffa sig en uppfattning utan att för den skull av sina nära bli hållna för brunråttor.

De vars motstånd mot det ärliga demokratiska samtalet vi har att frukta är inte Dagens Nyheters kulturredaktion, som vi kanske tror, utan vår halvt hjärntvättade nästa. Opinionsbildningen ska riktas mot våra vänner och dessa i sin tur mot sina, kort sagt viralt.