Gästskribent Zhengyang Wu: Jag valde fel land

logo­DGSFör 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.

Men idag, 28 år senare kan jag inte säga samma sak om Sverige. Inför mina älskade barn säger jag i tysthet: Förlåt mig, pappa har valt fel land åt er.

Under alla dessa år har jag bevittnat Sveriges förfall. Flera av de tidigare fina och trygga stadsdelar i Linköping där jag bodde under mina första åtta år i Sverige är idag ”utsatta” områden. Jag är vetenskapligt lagd och jag vet att mirakel inte finns. Jag vet att när alla kurvor pekar mot ett håll och inget tecken på ändring av betydelse finns, så kan jag inte förvänta mig något annat än att utvecklingen kommer att fortsätta. Sverige kommer att vara ett skrämmande otryggt land för mina barn att leva i om 15 – 20 år när de bildar egna familjer och skaffar barn. Hur kommer de att klara sig?

Jag lider medan jag tittar på, och jag kan inte låta bli att fråga mig varför. Varför vill svenskarna låta sitt fina land förfalla? Varför är den tomma bilden av en humanitär stormakt så mycket viktigare än att överlämna ett tryggt samhälle utan risk för etniska eller religiösa konflikter till sina barn och barnbarn, så att de har möjlighet att leva ett lika tryggt liv som vi har gjort?

Så småningom formades min egen förklaringsmodell, och det är vad det här inlägget handlar om.

Jag tycker att den övergripande orsaken är svenskarnas generella historielöshet. Jag vet att den låter hårt, men jag har inte lyckats att hitta någon bättre. Jag önskar att mina läsare kan ge mig en bättre förklaringsmodell.

Historielösheten visar sig i att så många svenskar tar det som ett slags naturlag att Sverige är ett rikt och tryggt land, som att Sverige alltid har varit så och alltid kommer att vara så, och svenskarna själva är osårbara. De tror att de inte har behov av att sköta sitt fina land varsamt så att deras barn och barnbarn får ärva det som det var, ännu mindre vet de att det är en mycket mödosam uppgift som inte tillåter någon lättja.

Historielösheten handlar också om svenskarnas okunskap om alla de etniska och religiösa konflikterna genom den mänskliga historien och de enorma lidande som dessa skapat. Svenskarna tror att de är så mycket klokare och godare, och eftersom de är så snälla och toleranta mot nykomlingarna så kommer dessa att vara lika snälla och toleranta tillbaka.

Historielösheten visar också sig i svenskarnas brist på insikt om att makt korrumperar. Därför litar svenskarna blint på sina makthavare, även när dessa kommer med uppenbara lögner. De blandar ihop det med tilliten jämlika människor emellan. Den svenska makteliten har därför fått näst intill fritt spelrum.

Historielösheten uttrycker sig också i form av svenskarnas svårighet att se och erkänna existensen av oacceptabla drag i andra kulturer. Inte heller har svenskarna en aning om att respekt också handlar om att ställa samma krav till nykomlingarna som man ställer till sina egna. Svenskarna förstår inte att när de behandlar nykomlingarna som om dessa inte har egen vilja eller förmåga till ansvar så har de också kränkt dem i djupet.

För ett hundra år sedan skrev en stor kinesisk författare om kinesernas tålamod trots det enorma lidandet: Antingen förintas man i tysthet, eller också exploderar man våldsamt. Nu är svenskarna på väg in i en sådan situation. Jag vet att svenskarna gärna vill hålla tyst, men kommer de att i sin tysthet acceptera utvecklingen så att de så småningom helt förlorar sitt trygga samhälle och tillvaron, eller kommer de att explodera våldsamt som kineserna gjorde i form av välkommande av kommunismen, i slutända en enorm tragedi för det kinesiska folket ännu idag? Före eller senare måste de göra det här brutala valet, som varje ansvarsfull makthavare med folkets intresse i det främsta rummet hade försökt i det yttersta för att undvika.

Jag bävar för Sveriges framtid, eftersom jag anar att svenskarna kommer att explodera. Och när den stunden kommer kan världens minst rasistiska folk mycket väl omvandlas till det mest rasistiska och grymma.

Att jag anar ett sådant scenario beror att för många svenskar egentligen saknar empati. Jag minns att i början av 2000-talet gjordes en undersökning om invandrares syn på svenskar, och en punkt var att svenskar är kalla. Jag har funderat länge på vad de undersökta invandrarna menade med det. Nu inser jag att det handlar om brist av empati.

När jag läste om till exempel den hedersmördade Rezai Abbas och den våldtagna och mördade Elin Krantz fasansfulla död kunde jag inte sova på nätterna. Det kändes som om jag själv hade upplevt den olidliga smärtan offren och deras käraste hade fått utstå. Jag kunde inte låta bli att berätta det för mina svenska bekanta. Men oftast kunde jag inte uppfatta en liten del av äkta medlidande med offren. Det vanligaste jag har fått tillbaka är några enkla kommentarer som att det som hänt var hemskt, och sedan det nästan obligatoriska talet om att ”förövare är också offer”. Ironiskt nog brukar just de svenskar som gärna talar om ”humanism” vara de som mest saknar äkta empati. Till slut har jag insett att svenskarnas humanism är något de lärt sig att man ska ha, inte något de är förtrogna med.

Saknad av den äkta empatin förklarar varför så många vanliga svenskar gärna förklarar för mig hur viktigt det är att tycka synd om förövarna, medan offren saknar plats i deras tankar. Av samma anledning tycker svenskarna gärna synd om de unga, friska flyktingmännen som har tagit sig till Sverige, men glömmer de småbarn och kvinnor i FN:s flyktingläger i närområdena, utan mat eller rent vatten på grund av resursbrist. Den svenska eliten har lärt svenskarna att det är fint att tycka på det här viset. (Innerst kan de lika gärna tycka precis tvärtom. För de vet också att de inte vill bo granne med någon som har en kriminell bakgrund, och inte heller vill de öppna dörren och ta emot flyktingar hemma hos sig när kommunerna vädjar om hjälp.)

Men är inte den äkta empatin med dem som lider också det centrala i humanismen? Är inte den här sortens empati som skiljer de civiliserade från de barbariska? Jag kan inte låta bli att känna stolthet för den kinesiska kulturen, för empatin har en central plats där. Min personliga åsikt är att det finns potentiella Hitler i varje folk, och det är bara den äkta empatin hos folket som kan stoppa dem.

Människor utan empati är farliga. I Sverige tror man att nazismens grymhet enbart berodde på det nazistiska partiet och dess extremt onda ledare Hitler och hans närmaste. Men utan de miljontals rosenkindade, empatibefriade fotsoldaterna skulle nazismen aldrig ha haft kraften att orsaka så mycket lidande. Även om Hitler aldrig hade funnits hade det ändå uppkommit någon likartad när grogrunden fanns.

I alla kulturer finns sådana empatibefriade, enkla människor som bara vill göra det goda och korrekta som överheten har lärt dem. I Kina hade vi de kommunisminfluerade rödgardisterna. De kunde vara ofattbart grymma, just därför att brist av empati hade gjort dem oförmögna att känna offrens lidande, och hjärntvätten från överheten gjort dem hänsynslösa.

Jag tror att när Sverige har kollapsat kommer varje svenskt stortorg att färgas rött av blod. Jag ryser när jag tänker på det, oavsett om blodet kommer från nykomlingarna eller svenskarna.

Jag önskar bara att då har jag redan hunnit bli så gammal att jag inte längre är rädd för döden, och mina barn hunnit fly landet.

OBS: Jag önskar att jag har fel, för jag önskar att mina barn kan leva i ett Sverige som är så tryggt som det en gång var.

Zhengyang Wu kom till Sverige som gäststudent 1989 efter det kinesiska studentupproret. Han utvandrade till Kanada i slutet av 1990-talet och kom tillbaka till Sverige igen två år senare på grund av saknad av landet. Har varit forskare, idag lärare inom naturvetenskapliga ämnen.