Patrik Engellau

Den värld som till helt nyligen framstod som så solid, fast och obevekligt etablerad börjar försvagas, tappa konturerna, rentav rämna. För några decennier sedan gick det inte att tänka tanken att svenska staten de facto skulle ge upp sitt våldsmonopol över vissa områden. Nu framstår no go-syndromet som en företeelse på tillväxt. Dagliga polisutryckningar till vissa skolor där rivaliserande migrantgäng slåss om herraväldet. Den mäktiga staten tycks endast sällan kunna göra något åt romska tiggare som ockuperar privat egendom.

Det finns i Sverige en grundläggande tilltro till vårt systems hållfasthet. Vi menar att det etablerade Sverige i PK-istiskt svärmeri visserligen underlåter att mobilisera sina krafter, men att krafterna finns där, strax under ytan, och står redo att kallas under vapen. Alltmer börjar känslan spridas att nu får det vara nog. Brott är brott. Brott ska bekämpas.

Men tänk om det vi faktiskt ser omkring oss inte handlar om en alltmer ohämmad utveckling av brottsligheten, utan om förstadier till krig. Rapporteringen av nyårsaftons händelser gav mig intrycket att historien tagit ett kvalitativt språng. Överallt i landet hade ungdomar övergett ett svenskt kulturellt mönster, nämligen att rikta fyrverkerier och raketer mot himlen för att i stället, enligt någon annan sorts kulturellt mönster, betrakta raketerna som vapen som naturligt ska riktas mot människor.

Det är, som jag ser det, en kvalitativ skillnad mellan å ena sidan att bränna bilar och kasta sten på ambulanser och, å den andra, att inhandla fyrverkerier med riktverkan i vanliga butiker och sedan omdefiniera varorna från festliga ljusmontage till massförstörelsevapen och rikta dem mot människor.

”Det största problemet enligt polisen är alla fall av så kallade raketattacker”, rapporterar Sveriges Television. ”Det handlar uteslutande om ungdomar som skjuter raketer och kastar smällare mot varandra, mot folk som är ute och rör sig, mot bostäder, mot kollektivtrafiken och ambulanser som är under utryckning”.

Bara i Region Väst inträffade ett femtiotal sådana incidenter. ”En man som uppger sig ha bett ungdomar att sluta skjuta raketer och kasta smällare råkade illa ut vid tolvslaget. De sköt en raket mot honom som träffade ögat. Mannen tog sig till Mölndals sjukhus och senare gjordes en polisanmälan om misshandel.”

Från ett år till ett annat har således några hundra – verkar det – migrantungdomar bestämt sig för att skjuta på människor med de till handeldvapen förvandlade fyrverkeripjäserna. Hur har det gått till? En kul idé som spritt sig spontant och viralt på Twitter och Facebook, eller något mer organiserat?

Polisen tycks ha gjort sin analys. Det handlar om ”oro och rastlöshet i samhället”:

Det är ett symtom på ett samhälle som inte mår bra. Det måste angripas på flera olika sätt och man måste gå till roten varför det uppstår. Under vissa perioder har vi stenkastning, under andra bilbränder. Det handlar om en oro och en rastlöshet i samhället.

Hur ofta hör man inte sådana välmenande men orkeslösa besvärjelser att vi måste det ena eller det andra, i det här fallet ”gå till roten varför det uppstår”? Jag fruktar att det inte finns någon rot som Sverige kan acceptera eftersom det handlar om att Sverige som vi känt det hotar att förflyktigas och upphöra. Världen har varit med om det tidigare. Så här beskrevs det av Karl Marx i Kommunistiska Manifestet:

Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Vad är då detta som utspelas inför våra oförstående ögon? Det kallas för Historien.