Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:

Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.

– Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.

En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…

– I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak. 

Ursäkta, Pia Dellson, jag ifrågasätter inte dina upplevelser. Det känns säkert som du säger. Men är inte orsaken, förlåt, förlåt, att du blivit hjärntvättad att anse att det är en jättemerit, särskilt för en tjej, att tro sig älska arbetet?

Tankefiguren är förstås inte ny. Man vill ha något som inte är bra för en. Alkoholisten dricker för mycket och får hallucinationer och skrumplever. Andra kan inte låta bli att äta och blir obscent feta. Pia Dellson är besatt av arbetet, men kroppen – eller ”hjärnan”, som hon uttrycker det – slår tillbaka.

Finns detta syndrom? Jag känner till människor för vilka det inte existerar skillnad på arbete och fritid. Allt är arbete eller allt är fritid. Konstnärer är sådana. Van Gogh målade tavlor. Var det arbete? Tja, i varje fall var det en delvis jobbig heltidssysselsättning. Sådana människor blir inte överarbetade. Kan man tänka sig att Shakespeare kraschade och blev deltidssjukskriven för att han alltför mycket älskade att skriva sonetter? Eller att Beethoven gick in i väggen för att det blev lite för många symfonier?

Själv är jag ett gränsfall som kanske illustrerar vad jag tror om Pia Dellsons situation. Jag har för mig att jag ska skriva en krönika om dagen. Älskar och älskar, det går väl att diskutera, ibland känns det rätt plågsamt, men netto gillar jag det. Men tänk om det vore ett psykiskt tvång? Tänk om jag hade fått för mig att mitt människovärde bestämdes av att jag klämmer ur mig en krönika om dagen. Om det hade funnits ett samhälle som hjärntvättade mig att utan krönikor är jag värdelös. Vilken ångest om jag så inte kunde prestera! Man kan krascha för mindre impotensvånda än sådant.

När Pia Dellson – och förlåt återigen om jag verkar nedlåtande, det är inte meningen, jag känner enbart sympati för denna stackars kvinna som troligen blivit förförd av arbetsgivarnas lockrop om att folk bör älska sitt arbete – närmare ska förklara vad felet är, och då plockar fram våra vanligaste intellektuella floskler, blir jag ytterligare beklämd.

”Hela samhället genomgår en snabb förändring där ny teknik möjliggör att vi utsätts för otroliga mängder information dygnet runt.” Jodå, själv tar jag ur hörlurarna när jag sover, men det kanske inte alla gör. Är det Twitter och Facebook vi snackar om? Eller alla människor som på annat sätt överöser oss med text? Var och en som pulat med en dator vet hur mycket mer information det finns i en bild än i en text. Jag lovar att om man mäter all den där otroliga mängden information som det moderna samhället skickar på oss så är det ingenting mot vad stenåldersmänniskan tog in genom ögonen när han öppnade dem på morgonen.

Var det inte så du menade? Du menade att man också kan se video på Facebook så att det ändå blir fler gigabyte nu för tiden? Visst. Om stenåldersmänniskan blundar, vänder sig om och öppnar ögonen kommer ett nytt informationsanfall. Så rör sig en älg i bakgrunden! Varning för hårddiskkrasch.

”Gränserna mellan arbete och privatliv är på väg att suddas ut. Vi ska ständigt vara nåbara, och svarar på mejl under kvällar och helger. Projektanställningarna ökar, vilket i sin tur ökar kraven på att hela tiden prestera på max.” Låt mig bara påpeka att nåbarheten är frivillig. De flesta av de personer jag jobbar med, särskilt frilansare, känner inte den där pressen (vilket jag ibland önskar att de gjorde). Gränsen mellan arbete och privatliv, förresten. Fanns den för århundraden av svenska odalbönder? Den gränsen skapades av industrikapitalismen som gjorde en skarp åtskillnad mellan proletärens arbete och fritid samtidigt som den reducerade arbetet till en delvis förnedrande syssla. Längtar vi tillbaka till fabriksarbetets ordning?